Hur hamnade jag här?
Pling plång...
Nu är vi äntligen där. Jag vågar säga det utan att Jinxa. Lasse är ”Rumsren” och det gick från en vecka till en annan. Helt plötsligt fattade han det bara. Han kissar inte ens på kisstidningarna, han kissar inte hemma hos andra och han kissar inte i vår lägenhet så länge man går ut med honom med lämpliga mellanrum. Ni anar inte hur skönt det är att se hur det lilla kissmonstret förvandlats till en liten unghund. Det är otroligt tillfredställande när man tänker tillbaka på allt hårt arbete man lagt och nu får man äntligen se resultat.
Då är det alltså dags för steg två. Klockan!
Problemet med lundehundar är, som jag kanske skrivit förut, att de inte på något sätt markerar att de behöver uträtta sina behov. Detta leder till stora utmaningar med rumsenheten. Det enda man har att gå på är en ungefärlig tid då det borde vara dags. Därför har jag designat en dörrklocka för hundar som han ska ringa på varje gång han är kissnödig och behöver gå ut. På så sätt behöver man inte undra när det är dags.
Hur går då detta till? Klockan består av en trådlös ringklocka monterad på en skärbräda med ett gångjärn över för att göra det möjligt för hunden att trycka på knappen. Se bild.
Det tog ca 10 minuter att lära Lasse att ringa på dörrklockan på kommando, så det är inte den svåra delen. Sen måste man få honom att förstå att ringklockan betyder at han får gå ut. Planen är att han ska förstå detta genom att klockan ligger vid dörren på hans före detta kisstidningar. Förhoppningsvis ser han klockan när han går till tidningarna för att nödkissa. Han kanske då kommer på att ringa istället för att kissa. Varje gång han spontant ringer kommer jag att raskt gå till honom för att öppna dörren. På så sätt kan han göra kopplingen efter ett par försök. Men det viktigaste steget blir att han jag kommer att be honom ringa på klockan varje gång vi ska gå ut för att jag ska öppna dörren. Då gör man en direkt koppling mellan att dörren öppnas och att han ringer på klockan. När jag står där kan jag ju öppna i samma stund som han plingar.
Än så länge har han spontant ringt på klockan 4 gånger. Han har då fått gå ut och kissa och sedan gått direkt in igen. Jag tror att det är viktigt att han inte får så mycket tid utomhus att han hinner göra annat än bara det han ska p.g.a. att han annars kan använda det som svepskäl för att få gå ut och leka. Han är ju inte dum. Som tur var har vi den tidigare omnämnda kissplatsen, så tanken är att han bara ska få tillgång till den. När han är klar ska vi gå direkt in. Det borde förhindra missförstånd omkring kissklockans betydelse. Vi håller tummarna!
I skogen...
Lasse på Zoo
I helgen var jag och Lasse på utflykt. Eller ska man säga upptäcktsfärd. I lugn takt gick vi totalt ca 7 km och på vägen han vi med mycket. Tanken var att vi skulle socialisera med andra djur och därför styrde vi vår nos mot 4H- gården i Gränby. Där har de allt! Kaniner, grisar, kor, hästar får getter och diverse fjäderfä. Allt gick över förväntan. Lasse har nämligen upptäckt att man kan skälla på allt som känns ovant. Där ibland, stora hundar, små hundar, människor med röd tröja, människor med hatt, människor med ryggsäck och människor utan. Så jag var beredd på att han skulle reagera likadant på andra djur. Men som om han var världens mest väluppfostrade hund (vilket han inte är, även om jag gärna får det att framstå så) uppförde han sig ytterst respektfullt mot de andra djuren. Gulligast var det när han hälsade på kaninerna. Det jag framförallt var imponerad över var kaninens mod. Se själv.
När vi gick där ifrån så var jag både glad och stolt. Uppdraget var slutfört. Han hade fått träffa massor av lantbruksdjur och därmed underlättat de framtida livet på gården.
I did it!
Jag plockade upp honom efter att han sovit för att ta ut honom. Han började dessvärre hosta som en vomerande katt. I förvirringen satte jag ner honom på golvet, vilket såklart resulterade i att han slutade hosta. ”Skönt”, tänkte jag. Men i istället lättade han på tycket och en liten blank pöl smyckade köksgolvet. Jag insåg att det var mitt fel. En sak är alltid säker med den hunden. Han kissar garanterat inom 5 sekunder var man än sätter ner honom efter att han har sovit, om det så vore i ett rum fyllt med hundgodis.
Arg på mig själv gick jag ut med honom, fast besluten om att inte ge. Av någon anledning satte jag ändå ner honom på kissplatsen (som han inte får lämna om han inte kissat) och riskerade att bli stående där i 40 minuter. Han kissar aldrig ute om han redan gjort det inne. När han inte såg ut att vilja kissa så tog jag ändå mod till mig och sa det magiska ordet: ”Kiss!”, och hör och häpna, den lilla hunden fattade grejen på en gång och ställde sig i position och klämde ut några få pliktdroppar. All min frustration byttes med ens till ren och skär lycka över det lätt fuktade gräset. Jag och Lasse dansade runt och tjoade tillsammans i glädje. Grannarna måste trott att jag tillslut blivit galen. När vi rullat runt i gräset sprang vi till och med bort till körsbärsträdet och åt körsbär tillsammans. Lasses favorit! Vilken härlig dag!
Släktet utan smak
Det var på tiden innan internet letat sig in i varje hem. Tiden då barn hade riktiga intressen och lekte med riktiga leksaker. Lego bestod fortfarande av kvadratiska klossar och Disney gjorde tecknade filmer. Man intresserade sig för saker, bilar, fotboll, hästar eller något annat som gav livet mening. Man kunde vara helt inne i något och ta reda på allt om det. Det var ett evigt letande samlande och sparande. Men vilken fröjd!
Jag såg på djurdokumentärer på ”Ettan” varje vecka och längtande ihjäl sig efter nästa nummer av Kamratposten, bara för att kunna lägga vantarna på ännu en djuraffisch att drapera väggen med. Det var då jag fortfarande delade prenumerationen med storasyrran så jag fick bara affischen från vartannat nummer.
Det är fascinerande hur vissa människor lyckats behålla barnaglädjen. Som om de konserverat känslor och beteenden för att ta med barndomens gobitar in i vuxenlivet. Det låter kanske inte så positivt när man väl tänker efter, och för vissa är det inte det heller. Det hade ju varit en sak om man fortfarande blev hjärtligt glad varje gång man fick glass men en del människor tar det mycket längre. De fastnar inte bara i en känsla eller ett beteende utan stannar delvis av i delar av sin utveckling. Ta verkstads-, och byggubbar till exempel. De verkar fortfarande sitta där på fredagarna och vänta på nästa nummer av någon favorittidning för att kunna bekläda arbetsplatsens väggar. Utifrån de nakna damerna som utgör motivet märker man tydligt att konserveringen fullbordades någon gång innan de fyllde 16. Men värst är det ändå med bönderna. De måste ha fastnat långt innan de kom in i puberteten. De håller på precis som jag gjorde när jag var tio. Vart man än tittar i ladugården så sitter det djuraffisher, till och med i taket. Men det sjukaste är ändå motiven! De med kor på är väl ganska lättbegripliga, men de andra… För varje koaffisch finns nämligen minst 4 med flugor. Var bönderna plockat upp detta sjuka intresse för insekter kan nog inte förklaras med mindre än en traumatisk barndom. Bönder är verkligen släktet utan smak!
Lars går på Café
Vi hittade ett lämpligt bord i skuggan, satte oss där och bara njöt. Jag må erkänna att jag är svag för den hunden och att många av mina fördomar om ”hundmänniskor” har drabbat även mig. Det bevisades när jag mot mina principer lät honom tigga till sig en plats vid bordet. Jag har aldrig förstått personer som delar allt med sin hund allra minst mat. Så jag blev inte lite förvånad när jag delade glass med honom, bara för att han lugnt och fint satt och poserade på stolen. Att jag skulle bli så förälskad i ett litet djur att han till och med fick slicka på min sked är för mig ett mysterium. Känslor kan verkligen göra en virrig.
Ni som känner mig väl vet att jag inte är en speciellt känslosam människa. Så där av förvåningen över att jag så lätt faller för de där små bruna ögonen.
När han smakat lite på glassen lade han sig belåtet på stolen och somnade.
Överlistad… Igen!
Du kanske läste om hur min lilla valp lärde mig hur man sa ”korv” på hundspråk. Man sätter rumpan i backen och ser förväntansfull ut. Lasse insåg ganska snart att detta inte riktigt fungerade när jag kom på att han överlistat mig. Men hunden är inte dum. För någon dag sedan fick jag vara med om en liknande upplevelse.
Lasse är smart, så enkelt är det. Han fattar sitt, ligg kom och alla andra ord jag lärt honom inom loppet av tio minuter. Därför kan man ju fråga sig varför potträning och rums renhet ska vara så svårt med den lilla lundehunden. Det finns ju de som lyckas få hunden rumsren till när den fyller 12 veckor. Därför gav jag mig den på att jag skulle lyckas få honom rumsren fort trots att lundehunden anses vara svår att få rumsren. Jag viste att 12 veckor var att hoppas på alldeles för mycket och jag hade ingen aning om hur lång tid som var rimligt att förvänta sig, men för att lyckas har jag i alla fall varit nitisk.
Vi körde på strategin att först lära oss de ”signaler” han gör innan han ska kissa. Det var enkelt. Han sniffar runt lite i rummet och i samma ögonblick som han sedan tittar upp kommer kisset. För att olyckor inte ska ske har han alltid någon som övervakar honom. I teorin låter det mycket enkelt men ni må tro att han är snabb! Han kan gå en meter sätta ner nosen i backen och i samma stund som man tar ett kliv mot honom, för att plocka upp honom och gå ut, kommer kisset som ett brev på posten. Så olyckor har skett. När det olyckliga händer har jag ändå varit nitisk nog att gå ut med honom varje gång för att visa var han ska kissa. Detta borde ju funka, men…
Det regnade massor. Lasse var ute när det började och blev ungefär lika upprörd som blöt. ”Tur”, tänkte jag, ”Lasse tycker inte heller om att vara ute i regnet, vi går in”. Det gjorde vi också. Det var bara det att jag en stund senare såg hur den där lilla söta nosen satte kurs mot backen och som på reflex tog jag hunden under armen, gick ut så han fick kissa. Fort gick det, och sen var vi inne igen. ”Skönt” tänkte jag ”att han inte tog så mycket tid på sig att uträtta sina ärenden”. Det var tid för Lasse att sova så jag och frugan satte oss och såg film i tron om att han skulle somna. Men riktigt så enkelt var det inte. Bara efter några minuter svansade Lasse iväg och jag såg hur nosen sökte sig fram över golvet. Väl medveten om att hundar använder nosen till fler saker än att hitta bra kisställen oroade jag mig inte så mycket. Dessutom hade han ju just varit ute. Men där fick jag. Det hamnade en liten pöl på golvet och ut for både jag och hunden för att se efter var man egentligen borde kissa. Dessvärre var inte Lasse ett dugg intresserad av att göra det. Han ville hellre se efter hur kattbajs luktade i regn. Jag lät honom hållas i fem minuter innan vi dyngsura återvände in i värmen. Men just som vi kom in drog Lasse sig till minnes hur ”kissnödig” han verkligen var och levererade därför en pytteliten pöl på matrumsgolvet. ”Hur mycket kiss kan en liten hund bära på egentligen”, muttrade jag för mig själv när vi åter igen gick ut för att rätta till misstaget. Till min förvåning upprepades denna ritual var gång vi kom in. Inte förr än fjärde gången insåg jag att det var jag som skapat detta kissmonster. För på samma sätt som en hund kan lära sig att ringa på en klocka för att få gå ut och kissa, hade Lasse lärt sig att kissar man på golvet får man gå ut och leta kattbajs. Han hade helt enkelt lärt mig att blint lyda kommandot ”Kiss” som alltså betyder ”Bär ut mig nu! Jag är uttråkad”.
Jag var något frustrerad den kvällen! Grubblade mycket över vad som gått snett, hur det kunde bli så, trots att jag följt alla tips kring potträning jag läst. Jag drog mig då till minnes en sak jag läst. Det var någon som föreslog att man ska hålla valpen på en avgränsad plats tills den gör ifrån sig. Jag prövade denna metod med Lasse när han var 9 veckor. Men det var innan Lasse förstått att man inte kan springa ifrån kopplet, vilket ledet till att han tog sats och sprang allt han hade för att komma där ifrån. Mitt pappahjärta tålde inte riktigt att se på när han till synes försökte bryta nacken på sig själv. Hur som helst beslutade jag mig för att ge metoden ett till försök.
Sagt och gjort. Jag intalade mig att jag har hela dagen på mig och sen satte vi igång. Första gången tog det ca 40 minuter av enträget slit innan han insåg att det ena han kan göra för att ta sig från kissplatsen är att kissa. Nästa gång gick det på 30 minuter och sen började han fatta grejen. Idag, d.v.s. en dag senare kissar han direkt. Jag måste dock tillägga att jag idag varit mer taktisk när det gäller tidpunkter för kisseriet, så morgondagen kan lika väl bestå av flera 30minuters pass av stirrande på okissad hund.
Slutsatsen av dessa två inlägg, som handlat om hur jag blivit överlistad av min hund, får bli att det både finns fördelar och nackdelar att ha en kvicktänkt hund. Det är lätt att lära honom saker snabbt men han kan också snabbt lära sig att utnyttja systemet. Men både jag och frugan älskar honom för det.
Inte har han fått det från mig!?
I morse blev jag mycket förvånad när en tjej gick förbi och Lasse använde sin röst! Han Skällde faktiskt! Det som är mest anmärkningsvärt är kanske inte att han skällde, snarare så har jag upptäckt mönstret. De hela sju gånger han har skällt sedan han kom till oss har (förutom de gånger han markerade att han var rätt för katterna den andra(?) dagen) uteslutande varit på morgonen. Oftast den första men också andra gången han har fått gå ut. Jag kan inte låta bli att dra slutsatsen att han har dåligt morgonhumör. Tur att man inte är biologisk förälder, då kan ju ingen skylla på att han fått det från mig.
Med skrattblandad förskräckelse upptäcktes idag även att Lasse snarkar! Jag som var så nöjd med att ha hittat en fru som sover tyst och så skaffar man husdjur som snarkar. Typiskt!
Familjen
Jag tror nu att jag vågar säga att Lasse är en fullvärdig familjemedlem! Vaknar man upp till den här synen så vet man!
Lasse möter Bullen
När man har valp så har man mycket att tänka på. Inte bara är det dagliga rutiner som ska klaffa - träna, äta och sova på rätt tider. Dessutom ska man träna på rätt saker! Det är viktigt att han träffar så många personer hundar och andra djur, samtidigt som han ska lära sig att han inte träffa personer, hundar och andra djur. Motsägelsefullt?!
Hur som helst körde vi på den första linjen idag! Han skulle få träffa Bullen. Det var första gången han träffade en av samma art och samma ålder som han själv, utanför familjen förstås. Man skulle lugnt kunna säga att det blev lite spänt. Lasse är van att ignorera andra och Bullen är minst sagt social och framåt. Så den glada, grova och minst sagt nyfikna staffvalpen gick på lite för fort enligt Lasses mening. Det hjälpte garanterat inte att Lasse inledde mötet med att morra lågt, vilket Bullen inte tog någon notis om. Så det hela slutade med att Bullen fick tygla sin nyfikenhet i mattes famn medan Lasse blygt cirkulerade omkring oss andra och till synes ignorerade Bullen.
Han va nog lite nyfiken ändå, så vi ska försöka igen om någon dag. Nu har de i alla fall träffat varandra.
Å vad i hela fridens namn gör du här?
Jag börjar inse att det nog ligger något i de ord som man så ofta får höra när man skaffat hund. Det sägs att skaffa hund är att få en försmak av hur det är att ha barn. Detta gäller inte bara dygnsrytm, sömnbrist och att man har någon som behöver tillsyn tjugofyra sju, utan även samtalsämnen, saker man gläds åt och maniskt bevakande av vad det lilla livet petar in i munnen.
Man vet att man är där när man kommer på sig själv med att springa in i köket och kungöra för alla närvarande hur bra konsistens det var på Lasses senaste pastejleverans.
Jag måste säga att jag beundrar de som har barn! Utåt sett så ser det ju ut att fungera. De ser ut att ha lyckats hitta ett sätt att dämpa galenskapen man drabbas när man inte får sova om nätterna. Jag hoppas att jag kommer på det snart för denna natt var inte nådig…
I gårkväll hade vi bäddat fint med en ”ny” kudde i Lasses bädd för att han skulle ha det extra skönt. Det första han gör – i hundlogikens namn – är att slita och dra i den stackars kudden till dess att han lyckats få en så pass stor glipa mellan kudden och bädden att han själv får plats. Då lade han sig ,i glipan, på det hårda plastgolvet och somnade bums med selen på. Väldigt sött tänkte vi trots att han somnade för tidigt.
Klockan 03:00 väcks jag av en tjutande raketvalp som i panik skulle ut för att utföra ännu en brådskande pastejleverans. Tio minuter senare släpper jag trött in honom i lägenheten igen bara för att upptäcka att han genast står där i köket och äter pizza. ”Hur i hela fridens namn fick han tag på den?!” hinner jag tänka innan jag bänt upp den förvånade valpens käkar och tagit ut pizzakanten och satt ner honom i valphagen.
Jag sätter mig sedan på toaletten och förundrar över ”…hur samspelta katterna och Lasse är. Katterna tar ner pizza från bänken på golvet så att Lasse… ? LASSE! Var det inte han som sprang förbi alldeles nyss? Han var ju inlåst!?”
Jakten började! Det var ju inte svårt att lista ut att han var på väg tillbaka till pizzaparadiset i köket. Vig som en lam gasell stapplade jag efter honom med jeansen hårt lindade rund fotlederna. Jag vet inte hur mycket han hann få i sig. Det enda jag vet är att när jag lyckats få in valpen i hagen, städat undan i köket och fått honom tyst så kräktes han upp alltsammans på sin nya kudde. Typiskt.
Tillslut lyckades jag somna i tron om att denna natts bravader var överstökade. Jag hade fel! Någon timme senare vaknar jag i skräck och panik över att Per Gessle står i mitt vardagsrum och vrålar ”How do you do, do you dooo!” Jag rusar upp! För mitt inre öga ser jag hur min högra hand slår en välriktad uppercut mot Gessles haka så att han flyger ut genom fönstret samtidigt som jag vrålar ”Jag har inte sovit ordentligt på två veckor! That’s how I do!”
Till min förvåning står inte Gessle där. Istället finner jag två spinnande katter som sitter i soffan och diggar till musiken. De tittar oskyldigt upp på mig som om de inte förstod vad det var frågan om - men jag vet allt! Hasses tass låg på det trådlösa tangentbordet, misstänkt nära ”Play-kanppen”. Att de hade planerat detta länge var inget tvivel om, men hur han lyckats söka fram ”Roxette” på Spotify, överstiger vida min fantasis gränser. Det hela var så absurt, som om man var med i dolda kameran, eller råkat snubbla in på inspelningen av en dålig komedi med Eddie Murphy. I Mitt trötta tillstånd hade jag inte blivit förvånad om han hade stått där och viskat i Hasses öra.
Nåväl, katt maffian fick som de ville, men jag tog i alla fall en bild att hålla mot dem en vacker dag när vi möts i rättssalen.
Gaaaaa!
Nu såhär på kvällen när dagen har gått och man lugnt kan stryka över den sovande valpens mjuka päls så kan man erkänna för sig själv att dagen ändå blev rätt bra. Men varför vår skapare konstruerade mig och Lasse så att han har mest energi när jag har som minst övergår mitt förstånd.
De växer upp så fort!
På bara en vecka så ser man ganska stor skillnad på Lasse. Han verkar mer vuxen. De hängande valpöronen har rest sig, vilket ger honom en mycket mer vuxen "Look", och han har fått lite mer svart kring nosen och munnen. Dessa saker är lätta att se och man kan lika lätt glädja sig åt hans utveckling. Han har till och med skällt två gånger, vilket kanske inte är lika roligt. Båda gångerna var när han försökte hetsa upp Buffa (katt) att leka med honom. Detta helt utan att nå önskat resultat. Buffa tog lugnt men bestämt upp tassen och lät den dimpa ner rakt i huvudet på den förskräckta jycken. Pipande for han iväg och såg hemskt missförstådd ut. Tur att jag inte behövde vara tråkmånsen som hejda den roliga leken denna gång.
Mest förvånad blev jag över de två beteenden som var av lite mer sexuell karaktär. Här om dagen lyfte han på benet när han skulle kissa och idag har han fått en ny favoritlek: "Jucka råtta". Han tar helt enkelt sin mjukisråtta från IKEA, biter tag i dess nackskinn och gör opassande höftrörelser. Jag som naivt trodde att dessa beteenden inte skulle dyka upp för än han börjat få hår under både armar och nos, gjort försök att dölja sin ökande svettlukt med kvävande mängder Axe och dessutom tagit körkort för sin hemmabyggda A-traktor! Är det för mycket begärt?! Varför växer de upp så fort?
Oroa dig inte svärmor!
Dag 5 - Aj! Dra inte så hårt!
Till sist kan jag rapportera att det varit en intensiv dag med massa bus! Lasse leker både med allt som rör sig och allt är stilla. Hans egen svans ingår nog i båda kategorierna. Idag drog han så hårt i den att han själv gnydde innan han insåg att han borde sluta. När han tillslut somnat utslagen på vardagsrummsmattan såg jag att den saknades. Ni må tro att jag blev förvånad!
Dag 4 - Kan han allt?
Listan kan göras lång som ni ser. Faktum är att den kan göras så lång att den blir kort! Han sitter nämligen alltid! I alla fall alltid när han är sugen på nått gott. Man behöver inte be honom om något. Så fort han tror att det finns en chans att få mat sätter han sig! Detta blir lite problematiskt när man vill lära honom att lyssna på min signal innan han gör det. När jag väl fått honom att stå måste jag vara snabb som bara den för att jag ska hinna säga "sitt" innan han sätter sig igen.
Nåväl, jag har fått inse att han överlistat mig. I tron om att jag lärde honom att lyda mig när jag sa "sitt" så har han lärt mig att lyda honom när han sätter ändan i backen. Sitt betyder alltså korv! I alla fall om man får tro Lasse.
Dag 3 - Som katt och hund
Jag måste säga att jag är imponerad och stolt över mina katter! Jag och frugan trodde att det skulle vara vår stora orangea katt Hasse som skulle ha svårast för nykomlingen. Han är nämligen den som är mest räddhågan och har tidigare varit livrädd för hundar - små som stora. Därför blev vi inte lite förvånade första dagen när Hasse Skulle möta Lasse. Lilla hunden Lasse kröp undergivet ihop på golvet när han såg Hasse. Det triggade Hasses nyfikenhet! Hur världens mjäkigaste katt kom att acceptera en liten hund redan efter 5 sekunder är för mig ett mysterium. Dessutom lyckades han lägga band på sin nyfikenhet. Katten höll främlingsavstånd på ca en meter trots att hans rakt uppåtstående kroksvans vibrerade nyfiket av lycka!
Lasse å andra sidan vågade inte närma sig alls! Om Hasse eller Buffa (vår andra katt) kom närmre än en halv meter tjöt stackars Lasse med full röst "Snälla! Ät inte upp mig! Jag är bara ett ruttet lingon, smakar inte alls bra! SNÄLLA!" . Så katterna återintog sin position på främligsavstånd och iakttog den nya familjemedlemmen intensivt.
Var gång Lasse skulle sova sökte han skydd under Husse eller mattes vingar. Det var inga problem med tanke på att alla spenderade merparten av de två första dagarna på golvet. Sitter man mot väggen blir det ett litet krypin bakom ryggen.
Andra dagen hade Lasse fått upp modet lite och vågade svansa omkring på egen hand. Han och katterna ägnade således dagen åt att ignorera varandra. Båda parter verkade ha en tyst överenskommelse om detta. De gick till och med cirklar runt varandra så långt det var möjligt. Den enda gången tystnaden bröts var när de möttes i en trång dörröppning. Men ingen skada skedd. Lite pip och sen var allt bra igen.
Idag har de villigt nosat på varandra flera gånger och till och med gjort ansatser till lek. Men Lasse har varit lite för trött för att göra alvar av saken. Han börjar kunna slappna av ordentligt nu så de gångna dagarnas spänning börjar ta ut sin rätt.
Hur som helst tog vi en "picknick" på gräsmattan idag. Det var intressant hur Hasse och Lasse reagerade på neutral mark. Lasse brukar nämligen ha mer självförtroende utanför ytterdörren än Hasse. Men något hade hänt! Hasse som brukar köra "soffliggarstilen" även ute på gräsmattan (och maximalt röra sig 2-3 meter de första 20 minutrarna) gick faktiskt omkring och åt sitt gräs denna gång.
Plötsligt kom Hasses nemesis förbi. Hon är en självsäker katt tjej som inte ens viker undan om man springer rakt mot henne och försöker skrämma henne. Hasse brukar vara livrädd för henne men denna gång tog hans beskyddarinstinkter över och Hasse - hör och häpna - jagade bort den andra katten från Lasse (trots att Lasse inte var ett dugg rädd). Jag är stolt över mitt "lilla" sofflejon, men vad gör man inte för familjen.
Efter denna upplevelse låg Lasse utslagen i tre timmar i soffan. Spännande dag!
Dag 2 - Jag måste ha drömt...
Stolt pappa vaknar vaknar kockan 6 och inser förvånat att hans lilla Lasse fortfarande sover. What? Varför har man blivit itutad att det är jobbigt att ha hund? Han har ju sovit hela natten! Redan första natten! Jag kan nog inte placera ut nog många utropstecken efter detta!
Dag 1 - Full fart med sirenerna på!
Jag och min coola fru har idag åkt i 120km/h med sirenerna på högsta ljud. Ända från Gävle till uppsala han vi innan den lilla sirenen somnade av ansträngningen. Han är så duktig min son! Han gjorde allt för att påskynda bilfärden för oss. Kanske såg han hur uppspelta vi var under vår lugna fasad. Hundar är inte dumma inte.
Sirenen heter Lasse, efter Astrid Lindgrens saga om barnen i bullerbyn, och han är vårt nyaste tillskott i familjen. Lasse är världens finaste sötaste och mest underbara Lundehund. Se själv:
En Lundehund är en spetshund vars funktion traditionellt var att klättra in i klippskrevor och apportera levande lunnefåglar och deras ägg, oskadda. För att klara av denna svåra uppgift har Lundehunden sex fullt utvecklade tår på vardera tass och är otroligt viga.
Mer om Lasse kommer snart.
