Getbete
Getter är roliga djur. Folk brukar säga att de är envisa och det kan man väl hävda med viss rätt. Men jag skulle hellre beskriva dem som självständiga. De vill bestämma själva.
Känner geten att du försöker föra den åt ett visst håll går den trotsigt åt motsatt håll. Detta även om det innebär att du försöker leda den ut från stallet mot det gröna gräset. Getter vill helt enkelt bestämma själv vart de ska gå, och även om det råkar sammanfalla med det du vill så gör de tvärt emot. I alla fall tills de känner att det är deras egen idé. Sen går det bra. Det enda bra sättet att bryta detta mönster är att bära dem. När de blir burna är de mycket behändiga och avslappnade. Men så fort de får kontakt med marken igen blir det tvärstopp igen. Som på kommando!
Trots detta fick vi ut getterna ur stallet och ut på betet. Men det innebär inte att det luriga var slut! Vi transporterade nämligen killingarna i en ”killingsäker” box och det innebar att vi separerade dem från sina föräldrar i ca 15 minuter. När vi sedan släppte ut dem tillsammans var det en som letade efter sin mamma så intensivt att hon missade att leta i flocken med getter som stod mitt på betet. Istället satte hon av under el tråden och iväg över fälten i riktning mot stallet (som låg ett par kilometer bort). Ni må tro att jag fick springa för att hinna i kapp den. Killingar har mycket spring i benen? Dessutom är de mycket bättre på att ta sig förbi stängsel än personer som är 185 cm långa och viga som en kakelugn, så hon fick ett bra försprång. När jag äntligen fångat henne och burit henne tillbaka så släpptes hon tillbaka i inhägnaden i hopp om att hon skulle leta efter sin mamma bland getterna. Men icke det! Hon satte av igen och vi fick upprepa hela proceduren en gång till. Trots att vi satt på elstängslet den här gången.
Väl tillbaka igen bar jag henne fram till mamman och fick henne att tvångslukta på den bräkande getmodern. Lyckan var stor och alla tankar på rymningsförsök var som bortblåsta. Tur att en moders kärlek är starkare än elstängsel.
Åk aldrig det sista fåret!
Igår var det sista dagen med fårklippning. Jag hade bara sex kvar att klippa så det var en enkel uppgift att hinna med. När man haft en vecka på sig att öva (bort set från några dagars sjukdom) börjar klippandet flyta på ganska bra. Fårets yttre anatomi börjar liksom sitta i händerna och tekniken för hur man ska klippa på ett effektivt sätt är utarbetad. Därför såg jag fram emot uppgiften. Alla sex fåren klippte sig själv och allt gick som en dans. När allt var klart kom vi emellertid på att det stod en liten rufsig bagge i hörnet som ivrigt väntade i sin lilla inhägnad på att få komma ut på sitt första sommarbete. Förslaget från min handledare löd ”Petter, du kan ju ta honom också medan du ändå håller på”. Jag som aldrig drar mig från att övergöra något tog mig raskt an uppgiften.
Det tog mig inte många minuter innan jag fick äta upp det. Baggen var för liten för att spänna fast i klippbordet så han stod inte still för fem öre. I samma ögonblick som jag satte skäret i ullen körde jag fast. Det visade sig att han hade en läderliknande matta som satt klistrad mot huden vilket gjorde att det var näst intill omöjligt att komma mellan med skäret. Den enda lösningen var att millimeter för millimeter lirka fram klipparen över det stackars djurets ömma skinn. Lössen som orsakat mattan hade fortfarande fest där under när jag kom och avbröt det roliga. Inte heller de hade lärt sig att man ska åka hem när det är som roligast.
En liknande läxa fick jag lära mig när jag efter ca två timmar äntligen hade karvat bort all ull från nästan hela baggen. Jag hade bara området runt hanns lilla vän på undersidan kvar. Jag behöver knappast berätta hur gärna man undviker att köra in skäret från en rasande klippmaskin i hans ömtåliga familjelycka. Så ni kan tro att jag försökte vara försiktig trots galenskapen som smög sig på…
Resultatet blev mycket bra om jag får säga det själv. Inget får i besättningen var så noggrant klippt som han och jag tror att det enda får som fått mer uppmärksamhet är Dolly. Men för det fick han betala två timmar av sitt liv och ett fint skärsår i mellangården…
…och jag som var så stolt över att jag inte skadat någon under hela veckan.
Göingegetter
Skånevår!
Fårklippning
Regniga dagar är tydligen bra dagar! I varje fall enligt bondelogiken. Medan himmelen sköter bevattningen där ute kan man ägna sig åt inomhusaktiviteter som man inte har tid med annars. Det är i.a.f. hur man som lantbrukare ska se på det. Lycka till att övertala en bonde om detta när det börjar regna under skörden.
Jag roade mig i alla fall med att klippa får idag. Mycket roligare än att vara arg på vädret. Detta måste jag medge efter att ha tänkt mindre fina saker om dagens nederbörd när jag kollade ut genom fönstret på i morse. Resultatet? Tja… såhär såg det ut:
Före:
Under:
Efter:
Vad händer då?
Ja, vad händer om man stänger in tre killar med olika nationaliteter i ett kök en kväll? Svaret är: Sverige + Ungern + Australien =
Vi skulle laga mat men det blev nog mer filmskapande än matlagning. Det var emellertid mycket underhållande och pizzan kan ha varit den godaste hemmagjorda någonsin!
Slakt och vildsvins party!
(I detta inlägg har jag dolt bilderna som har ”obehagliga” motiv. Så för att se dem måste du klicka på länkarna.)
Idag har varit en lärorik dag! Först var jag iväg och förberedde nygamla betesmarker. D.v.s hugga ner träd och ta bort gammal taggtråd från gamla hagar som ska betas på nytt. För att sammanfatta händelsen så kan jag säga såhär: ”Jag lovar dyrt och heligt inför alla som läser detta att aldrig någonsin använda mig av taggtråd så länge jag lever!”
Gammal taggtråd är inte att leka med! Förutom det faktum att du knappt kan ta i den ens med arbetshandskar så ska du fint vira ihop var enda en av de trådar som en gång i tiden utgjorde stängsling men nu ligger under stenar, jord och löv, eller helt enkelt har vuxit in (långt) in i träd. Mitt i mitt stretande slog det mig att omgivningarna i hagen inte riktigt stämde överens med hur de brukar se ut. Det var inte svårt att lista ut vad som hade hänt.
Här har det helt tydligt varit vildsvinsparty. Cirka femtio procent av all betesmark i alla hagar såg ut såhär uppbökade. Inte undra på att folk är sura på de svinen.
Nästa projekt för dagen var slakt! Det var två linderödsvin som skulle förvandlas till människoföda. Så först gav vi grisarna en skål med deras favoritmat. När de ätit en stund fick den första en bultpistol mot pannan och sedan blev det svart för ögonen.
Griskompisarna som stod där blev mycket bestörta! Det står ju två stycken tvåbentingar och blockerar matskålen! Deras bestörthet gick snabbt över då matskålen flyttats och de glada grisarna kunde åter igen moffla i sig den smakliga födan. När maten var slut upptäckte de resterande svinen att det inte bara var mat som tillkommit i deras hage utan även en liten mängd smaskigt blod att slurpa i sig. Äckligt kan man tycka men det roliga med grisar är att de är så nyfikna och upplivade av det positiva att de inte inser alvaret i situationen. De glömmer helt enkelt att vara rädda när de är i en miljö där de känner sig hemma. Det skulle jag säga är mycket bättre än att stressa upp dem genom att transportera dem långt i en lastbil och avliva dem i den otrygga slakterimiljön. Lever man och dör glad så är mycket vunnet.
Sedan tvättade vi den avlivade grisen med högtryckstvätten för att där efter skolla bort håret. När vi sedan hängt upp den och håller på att ta ur det göttigaste (Bild) ur grisen kom ett litet barn och tittar på. Man skulle ju kunna tänka sig att det hade varit ganska obehagligt för ett barn att se på när man tar ur en gris, men så var inte fallet. Det första hon sade var ”Det är en mammagris”. Vi rättade henne och sa att det var en pappagris, då skrattar hon och upprepade ”Det är ju en pappagris!”. Sedan pratade vi om grisar och annat skoj som om inget speciellt hade hänt. Barn är allt roliga. Framförallt är de oväntade! De ser inte saker och ting som man tror att de ska göra. Det är vid sådana här tillfällen som man börjar fråga sig hur mycket av ens egna rädslor och uppfattningar som man ärvt eller övertagit från andra.
Emma! En biografi...
Det här är Emma!
Det här är Emmas bror!
Emma tycker om att äta trä, mjölk, och isolering.
Men hon är inte lika dum som sin bror. Han äter stenar och murbruk.
Men godast är gamla kalsonger. De smakar inte bara bra utan är även roliga att leka med!
Emma och hennes bror brukar springa omkring i ladugården och knycka ensilage av korna. Då får de onda ögat. Men det gör inget för korna är snälla.
Idag har Emma och hennes bror lekt i trädgården hela dagen så Emma är trött och vill sova.
Ganondorf i praktiken
Det sägs att människan – och andra djur för den delen - behöver en syndabock. Man måste ha någon att skylla på när något går fel. Är fjärrkontrollen borta så är det ju alltid någon annan som slarvat bort den och håller världsekonomin på att kollapsa så är det ju antingen Amerikanernas, Grekernas eller varför inte judarnas fel. Jag själv har ju alltid koll på allt och slarvar minsann aldrig bort något! Jag har koll på var enda öre i min plånbok så det måste vara någon annans fel att den gröna displayen i kassan skriker ut det penibla budskapet ”MEDGES EJ!”.
Om det finns en skurk på denna gård så är det garanterat kalkontuppen. Han ser ut som en riktig förbrytare och han blåser alltid upp sig misstänkt när man närmar sig. Därför har jag inofficiellt namngett honom Ganondorf. På honom ska vi skylla när varmvattnet är slut eller om någon druckit upp den sista mjölken och lämnat kvar mjölktetran i kylen.
Du kan ju inte neka till att detta brutala ansikte har vissa likheter mer jokern i Batman. Å andra sidan är det ju inte så svårt att förstå varför. Om jag hade fått göra en disneyfilm så hade skurken garanterat varit en kalkon.
Kom så ihåg detta: Om någon lagt dina smutsiga sockar på golvet eller glömt att spola i toaletten så är det garanterat Ganondorfs fel!
Otrogen?
Praktik!
Nu har jag äntligen tagit mig så långt i utbildningen att det är dags att få fara på praktik. Jag har åkt en halv dag, glömt minas skor på tåget och träffat trevligt nytt folk. Ni förstår säker vilken nivå av upprymdhet jag befinner mig i.
Jag befinner mig således i Skåne på en jättefin gård utan moderna onödigheter. Här finns allt en bondwanabe kan drömma om. Alla ovanliga sorters kor som man kan namnet på, typ rödkulla och fjällko och en del andra som jag knappt hade hört talas om. Dessutom finns här många olika lantras höns, påfåglar, kalkoner, vaktlar, två sorters lantras får, lantras getter och jättefina ankor (säkert också lantraser). Detta är bara vad jag hunnit se idag så det finns säkert mer.
För dig som inte är bekant med lantrasbegreppet kan jag kort förklara att det är gamla lokala raser som uppkommit i olika delar av landet. Dessa är anpassade till de lokala förhållanden och lämpar sig därför bra för den lilla gården. De flesta av alla lantraser är idag hotade av dagens industriraser p.g.a. att de nya hårdavlade raserna helt enkelt producerar mer. Lantrasernas goda egenskaper är oftast inte att de producerar enormt bra utan istället är de härdiga, kan hitta föda på karga betesmarker osv. De helt enkelt klarar sig under sämre förhållanden. Då detta inte lämpar sig för ett högproduktivt jordbruk där produktionsnivån är det allra viktigaste har de flesta lantbruk idag förkastat lantraserna till fördel för de nya raserna och därmed är de flesta lantraserna utrotningshotade. Därför är det särskilt intressant att vara på en gård som i princip bara har lantraser. Jag kommer att vara här i fyra veckor så det kommer fler uppdateringar om detta.
Till sist vill jag skicka en liten hälsning till min fru. Här är vad som händer om man försöker parata med en kalkon på kalkonspråk:
