Vi hittade ett lämpligt bord i skuggan, satte oss där och bara njöt. Jag må erkänna att jag är svag för den hunden och att många av mina fördomar om ”hundmänniskor” har drabbat även mig. Det bevisades när jag mot mina principer lät honom tigga till sig en plats vid bordet. Jag har aldrig förstått personer som delar allt med sin hund allra minst mat. Så jag blev inte lite förvånad när jag delade glass med honom, bara för att han lugnt och fint satt och poserade på stolen. Att jag skulle bli så förälskad i ett litet djur att han till och med fick slicka på min sked är för mig ett mysterium. Känslor kan verkligen göra en virrig.

Ni som känner mig väl vet att jag inte är en speciellt känslosam människa. Så där av förvåningen över att jag så lätt faller för de där små bruna ögonen.

När han smakat lite på glassen lade han sig belåtet på stolen och somnade.