Jag börjar inse att det nog ligger något i de ord som man så ofta får höra när man skaffat hund. Det sägs att skaffa hund är att få en försmak av hur det är att ha barn. Detta gäller inte bara dygnsrytm, sömnbrist och att man har någon som behöver tillsyn tjugofyra sju, utan även samtalsämnen, saker man gläds åt och maniskt bevakande av vad det lilla livet petar in i munnen.

Man vet att man är där när man kommer på sig själv med att springa in i köket och kungöra för alla närvarande hur bra konsistens det var på Lasses senaste pastejleverans.

Jag måste säga att jag beundrar de som har barn! Utåt sett så ser det ju ut att fungera. De ser ut att ha lyckats hitta ett sätt att dämpa galenskapen man drabbas när man inte får sova om nätterna. Jag hoppas att jag kommer på det snart för denna natt var inte nådig…

I gårkväll hade vi bäddat fint med en ”ny” kudde i Lasses bädd för att han skulle ha det extra skönt. Det första han gör – i hundlogikens namn – är att slita och dra i den stackars kudden till dess att han lyckats få en så pass stor glipa mellan kudden och bädden att han själv får plats. Då lade han sig ,i glipan, på det hårda plastgolvet och somnade bums med selen på. Väldigt sött tänkte vi trots att han somnade för tidigt.

Klockan 03:00 väcks jag av en tjutande raketvalp som i panik skulle ut för att utföra ännu en brådskande pastejleverans. Tio minuter senare släpper jag trött in honom i lägenheten igen bara för att upptäcka att han genast står där i köket och äter pizza. ”Hur i hela fridens namn fick han tag på den?!” hinner jag tänka innan jag bänt upp den förvånade valpens käkar och tagit ut pizzakanten och satt ner honom i valphagen.

Jag sätter mig sedan på toaletten och förundrar över ”…hur samspelta katterna och Lasse är. Katterna tar ner pizza från bänken på golvet så att Lasse… ? LASSE! Var det inte han som sprang förbi alldeles nyss? Han var ju inlåst!?”

Jakten började! Det var ju inte svårt att lista ut att han var på väg tillbaka till pizzaparadiset i köket. Vig som en lam gasell stapplade jag efter honom med jeansen hårt lindade rund fotlederna. Jag vet inte hur mycket han hann få i sig. Det enda jag vet är att när jag lyckats få in valpen i hagen, städat undan i köket och fått honom tyst så kräktes han upp alltsammans på sin nya kudde. Typiskt.

Tillslut lyckades jag somna i tron om att denna natts bravader var överstökade. Jag hade fel! Någon timme senare vaknar jag i skräck och panik över att Per Gessle står i mitt vardagsrum och vrålar ”How do you do, do you dooo!” Jag rusar upp! För mitt inre öga ser jag hur min högra hand slår en välriktad uppercut mot Gessles haka så att han flyger ut genom fönstret samtidigt som jag vrålar ”Jag har inte sovit ordentligt på två veckor! That’s how I do!”

Till min förvåning står inte Gessle där. Istället finner jag två spinnande katter som sitter i soffan och diggar till musiken. De tittar oskyldigt upp på mig som om de inte förstod vad det var frågan om - men jag vet allt! Hasses tass låg på det trådlösa tangentbordet, misstänkt nära ”Play-kanppen”. Att de hade planerat detta länge var inget tvivel om, men hur han lyckats söka fram ”Roxette” på Spotify, överstiger vida min fantasis gränser. Det hela var så absurt, som om man var med i dolda kameran, eller råkat snubbla in på inspelningen av en dålig komedi med Eddie Murphy. I Mitt trötta tillstånd hade jag inte blivit förvånad om han hade stått där och viskat i Hasses öra.

Nåväl, katt maffian fick som de ville, men jag tog i alla fall en bild att hålla mot dem en vacker dag när vi möts i rättssalen.