Är det inte skönt att man idag kan mäta nästan allt? Vi mäter allt mellan intelligens, framgång, stress, lycka, fettprocent och skönhet. Framgång mäts i kronor och ören, stress mäts i antal timmar förlorad sömn, lycka mäts i hur många promille alkohol man har i blodet. Att skönhet står i direkt relation till fettprocent och antal tusenlappar investerade i modeindustrins produkter är knappast en nyhet. En persons kunskap mäts enkelt genom att denne skriver ner allt den lärt sig under föregående kväll på ett papper. Pappret bedöms sedan och slängs bort och kvar finns varken kunskap eller färdighet men resultatet gick i alla fall att mäta. Till och med en persons kompetens går att avgöra utifrån den papperslapp hon fick när hon slutade skolan.

Att kärleken mellan barn och förälder enkelt kan mätas i antalet julklappar och födelsedagspresenter är väll inte så konstigt? Mamma hinner ju aldrig visa kärlek på annat sätt för att hon jobbar så mycket. Ingen klandrar henne! Hon måste ju försörja familjen. Man måste ha råd med en fabriksny bil, 50-tums TV och hemmabiopaket. Dessutom ska det finnas kulor kvar för att finansiera kärleken under granen.

Gör detta oss lyckliga? Är det en trygghet för oss och andra att vi kan mäta allt. Att vi alltid kan mäta hur bra eller dåliga vi är? Att vi ständigt kan jämföra oss med andra? Att vi aldrig får känna oss nöjda med det vi presterat utan alltid ska pressa våra siffror, betyg eller resultat ett snäpp längre. Vi måste ju bli lite mer eftertraktade, lite mer dugliga och lite mer lyckade.

Vad händer om man inte alltid vill välja det mest ekonomiskt fördelaktiga alternativet? Om man inte vill vara föremål för andras värderingar eller inte delar åsikten att allt som kan skrivas med siffror är sant? Blir man svår att greppa bara för att man inte ens prestationen går att mäta i kilo, kronor eller procent? Om vi är vad vi presterar så blir nog svaret ”Ja” på den frågan.
Jag kanske värderar andra saker högre än det som faktiskt är mätbart. En dag med familjen, en liten blöt nos i ansiktet när man vaknar på morgonen eller att ha ett arbete som jag trivs med men som inte går att tjäna pengar på. Vinningen av dessa saker är svår att mäta i siffror, det går inte att få betyg i och framförallt går det inte att köpa en bil för det. Men jag tillhör de människor som anser att livet är mer än att äta, jobba konsumera och sova. Att hävda detta i en värld där du är vad du presterar, det är provocerande!

Idag pratade jag med en kille som höll på att sadla om från skogsbrukare till lantbrukare. Han öppnade sig för oss andra och berättade att han tyckte att skogsbruket var enformigt och långtråkigt. Omtänksam som jag är ville jag visa förståelse för de känslor han just delat med oss, så jag sa: ”Jag förstår att det blir tradigt att ”harva på” ute i skogen efter ett tag.” Inkännande och pedagogiskt började då en annan av killarna förklara för mig att det är mest på åkrarna som man harvar. Det var mycket välmenande men det framgick tydligt att han uppfattat det jag sagt som att jag trodde att man bokstavligen harvar* i skogen. Jag hade inte hjärta att förklara för honom att det var en metafor. Killars känslor är ju så ömtåliga. Jag tänkte stilla för mig själv att det kanske finns en anledning till varför killar så sällan talar om känslor. Vi har en tendens att krångla till det när vi pratar om abstrakta ting.

Jag viste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig när jag fick inbjudan till festen. Det var uteslutande folk från lantbruksutbildningen som var bjudna. Så egentligen kanske man inte borde vara så förvånad över att man efter den traditionella sittningen drog igång ”Raggarhitz 1998” på hög nivå. Lika förvånande var att minst varannan låt var dansband eller i alla fall något mycket buggvänligt. Detta gjorde att det bildades två grupper med flytande gränser. De som dansar bugg och de som egentligen vill dansa men inte kan frambringa modet (eller färdigheten). Den senare av grupperna försökte därför intensivt stärka sitt självförtroende med diverse modgivande drycker. Och så plötsligt, som när grisarna ger varningsskall, går en våg genom skocken och ALLA ska helt plötsligt dansa. Stolar dras undan för de sittande människorna och alla motas upp på dansgolvet. I det tumult som uppstår är det värt att fundera över hur man dansar till musik som Eddie Meduzas ”Fånga kräftor och lägga i en balja” och ”Sug sug sug min kuk”.

För den ända nyktra grisen i besättningen uppstår något som närmast skulle kunna beskrivas som ”en kombination mellan vaggande pingviner och hårdrock”.

 

Även jag hade roligt på den festen.