Nu har vi slutfört vårbruket på skolan och man kan sammanfatta det i meningen "vårbruk är kul när allt går som det ska!". Men hur ofta gör det det egentligen? Jag är nästan beredd att stämma in med allas vår bäste vän Murphy där han sitter på axeln och säger: "Allt som kan gå snett kommer att gå snett!". Att såmaskinen skulle gå sönder dagen innan regnet skulle komma hade man nästan kunnat räkna med. Men då detta händer när man har femtio hektar kvar att så kan man ju inte låta bli att ängslas lite.

Hur som helst så skulle jag köra gödningsspridaren en dag. Skolan har fått ny GPS utrustning som inte bara ritar upp hur man kört utan även styr traktorn åt dig. Det enda som man ska behöva göra är att luta sig tillbaka i traktorn med armarna i kors och så körs allt automatiskt. Om det fungerar det vill säga...
Det var första gången jag skulle köra med självstyrande GPS och därför så skulle jag få instruktioner hur man använder den. Min klasskompis som gjort detta förut visade föredömligt hur smidigt tekniken fungerade. När han skulle slå på automatstyrningen hände ingenting! Vi satt i ca 1 timme och försökte lösa problemet. Under hela tiden intalade vi oss hur smidigt det är att köra med GPS och att den sparar en massor med tid. Tillslut när vi tryckt på alla knappar och gått igenom alla menyer på hela GPS:en gav vi upp och ringde vår lärare som körde ut till fältet för att hjälpa oss. Inte heller han kunde lösa problemet så han ringde en annan lärare. När tillslut ingen inom skolans ramar kunde lösa problemet och vi hade slagit ihjäl gott och väl två timmar på att få igång den ”tidsbesparande” manicken ringde vår lärare suporten. Ni må tro att två mycket datakunniga studenter fick ett riktigt ”Daaaaaa-moment” när suporten ställde sin inledande rutinfråga: ”Har ni provat att starta om GPS:en?”. Nä, vi hade prövat allt men naturligtvis inte det. Jag har hjälpt många personer med otaliga datorproblem i mina dagar och jag kan svära på att åtminstone hälften löses på samma sätt: genom att starta om datorn! Det är ju det första man provar!

Men man blir lite låst i tanken när man kommer in i nya sammanhang. Det blev i alla fall bra tillslut, men så mycket fick vi för att vi skulle använda den tidsbesparande tekniken! Vi sparade garanterat ingen tid på att använda den!

 

Att lantbruk tillhör ett av Sveriges farligaste yrken har man ju blivit itutad. Och visst är det så att man börjar tro på det när man hör alla skräckhistorier om vad som kan hända. Så nog tänker man efter när man ser alla gula varningsskyltar som sitter praktiskt taget överallt på en gård. I alla fall första gången man ser dem.
Helt ärligt så känns det ju lite överdrivet ibland. Det finns säkert fem stycken bara i traktorn. Men ibland så inser man att dessa pessimister som sätter upp dem nog inte är så dumma i alla fall.
Jag låg och funderade för mig själv i sängen innan jag skulle somna igår kväll. Trodde jag! Plötsligt vaknade jag upp med ett kraftigt ryck och sparkade min stackars fot med full kraft rakt in i väggen. Så här dagen efter så har jag fortfarande sveda och verk i min stackars fot. Det känns lite ironiskt att jag bär stövlar med stålhätta hela dagen i en miljö där både djur och traktorer när som helst kan krossa hela foten. Men inget har någonsin kommit i närheten av min fot förr än jag kom hem och lade mig i min mjuka säng. Försök förklara detta på ett manligt sätt för dina vänner när de undrar varför du går så konstigt, om du kan!
Så bli i te förvånad om du kommer hem till mig och ser en liten gul skylt över sängen med texten: "Förbjudet att beträda denna yta utan stålhätta!"

Jag får nog sova i mina ladugårdsstövlar.