När man jobbar inne hos smågrisarna så är det en sak som fastnar på ens näthinna - förutom hur söta de är. Det är deras underbara trynen! Det är obetalbart att få se de små välformade trynena vicka fram och tillbaka i deras ansikten. När man sträcker ner handen så kommer de nyfiket fram och nosar försiktigt. De lämnar nästan alltid efter sig en fuktig fläck på handryggen.

 

Efter lunch så följde jag med veterinären på hennes runda. Hon skulle kolla att alla grisarna mådde bra. En av de minsta var sjuk så hon ordinerade kunnigt ett glas Coca Cola. Först blev jag ganska förvånad av den oväntade medicinen, men jag antar att det är bättre än Pepsi. =P

 

Jag hade även möjlighet att filma lite och ta några bilder hos grisarna. Så jag tog och klippte ihop det till en film:

Jag viste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig när jag fick inbjudan till festen. Det var uteslutande folk från lantbruksutbildningen som var bjudna. Så egentligen kanske man inte borde vara så förvånad över att man efter den traditionella sittningen drog igång ”Raggarhitz 1998” på hög nivå. Lika förvånande var att minst varannan låt var dansband eller i alla fall något mycket buggvänligt. Detta gjorde att det bildades två grupper med flytande gränser. De som dansar bugg och de som egentligen vill dansa men inte kan frambringa modet (eller färdigheten). Den senare av grupperna försökte därför intensivt stärka sitt självförtroende med diverse modgivande drycker. Och så plötsligt, som när grisarna ger varningsskall, går en våg genom skocken och ALLA ska helt plötsligt dansa. Stolar dras undan för de sittande människorna och alla motas upp på dansgolvet. I det tumult som uppstår är det värt att fundera över hur man dansar till musik som Eddie Meduzas ”Fånga kräftor och lägga i en balja” och ”Sug sug sug min kuk”.

För den ända nyktra grisen i besättningen uppstår något som närmast skulle kunna beskrivas som ”en kombination mellan vaggande pingviner och hårdrock”.

 

Även jag hade roligt på den festen.

Idag var jag och jobbade inne hos grisarna hela dagen. Det var mycket roligt. Roligast var de söta små tillväxtgrisarna som inte hunnit bli så gamla. Det såg ut som en skock glada hundar som hoppade omkring i den djupa halmbädden. Jag tror dock att man måste byta skosnören ganska ofta när man jobbar med dessa små energiknippen. Det var så många ivriga trynen som ville ”nosa” på dem. Men jag såg allt vad de gjorde…

Åtta fakta om världens kanske näst bästa fågel:

Har du någonsin undrat vad du ska göra om din skördetröska går sönder mitt under skörden? Eller vad du bör göra när du kört in traktorn i ett träd? Inte jag heller! Men nu råkar jag gå en utbildning där man måste dryfta sådana ting vare sig man undrar eller inte. Så om jag nu lyckats väcka ditt intresse gällande dessa frågor behöver du inte vänta länge, för jag ska inte hålla dig på halster. Min mycket visa lärareförklarade nämligen att ”När traktorn går sönder så ska du inte försöka fixa den. Gå och ta en kaffe istället!” Som duktig student vet jag att man ska försöka applicera det man lärt sig på sitt eget liv. Men hur gör vi vanliga dödliga som inte äger någon traktor. Detta kanske skulle kunna vara ett alternativ:

 

 

Så har den första veckan gått och jag lever fortfarande. Jag måste erkänna att jag fortfarande är barnsligt förtjust. Jag har ju fått träffa kossor! Bara det hade kunnat få mig att älska utbildningein =)
Det är roligt att plugga något man aldrig hållit på med förut. Det är som att se saker och ting med ett barns ögon. Allt är nytt! Det mesta som sägs på lektionerna är nytt och det triggar min vetgirighet. Men det skiljer sig mot mina tidigare studier. I och med att allt är nytt behöver jag inte kunna något. Det är mycket skönt. Jag behöver inte komma med smarta kommentarer och analyser. Istället kan jag fokusera på att ställa de allra dummaste frågorna som får en sköldpadda verka snabbtänkt. Jag har en känsla av att avsaknaden av prestige kommer att göra det här året både avslappnat och lärorikt.

Språkförbistringen är ett intressant fenomen. Tänk vad tråkig världen hade varit utan den. Världen hade nog rent av varit fattig! Framförallt hade alla språkvetenskapliga professorer varit fattiga, för ingen hade funnit någon anledning att finansiera deras arbete.
Men nu har den gått får långt! Jag satt idag vid matbordet med tre helt vanliga killar som helt plötsligt började prata ett språk jag aldrig hade hört. Till en början verkade det som om de var medlemmar i någon skum sekt eller kanske något hemligt sällskap med tydligt ockulta inslag. Men efter många minuter av intensivt lyssnande insåg jag att de fortfarande pratade svenska. Det gick knappt att utskilja ett enda ord. När det gått säkert en kvart förstod jag så pass mycket av samtalet att jag insåg att de måste prata om tyska och amerikanska superagenter. Efter en lång stund avbryter sig en av killarna och vänder sig mot mig och frågar:

”Är det intressant?”
”Jo” svarade jag, ”Men jag måste erkänna att jag inte ens förstår hälften av det ni säger”.
”Du kommer snart in i det! Man lär sig ganska snabbt när man håller på med traktorer” svarade han uppmuntrande.

Jag kunde svurit på att ”Deutz Fahr 007” var en tysk superagent.

Vissa sanningar är tyngre än andra och all information som inte går under kategorin ”Sanning” är överflödig! Det var nog ungefär det min lärare i maskinteknik försökte förmedla idag. Han hade nämligen just snöat in på att försöka räkna ut hur många mjölkpaket med luft som får plats i cylindern på en dieselmotor när han avbröt sig själv och förklarade ursäktande: ”Vi lägger nog inge mer tid på detta! Man måste ju fråga sig om man kommer att ha användning för det man lär sig när man kommer ut i arbetslivet.” Istället ägnade han tio minuter åt att förklara hur man konstruerar en eldkastare i avgasröret och hur man kan göra vita rök effekter. Det kallar jag kunskap! Jag kommer garanterat att ha nytta av det i mitt framtida yrke!

Vi norrlänningar har alltid sådana givna samtalsämnen. I nya sammanhang har man aldrig lite att prata om! Man kan alltid liva upp ett dött samtal med lite Snö. Just det, Snö! Och inte lite heller! Helst vill folk höra om ”Vargavintern” uppe i Lule med fyra meter djup snö och åtta meter snövallar – eller var det inte 10!? Så även denna gång. Jag riktigt kände hur isbjörnarna flåsade mig i nacken när jag satt där vid fikabordet efter rundturen i ladugården. Snöstormarna från istiden vällde in i fikarummet och snöhaglet var nog ett mycket bättre samtalsämne än att uppehålla sig kring de fantastiskt söta och varma smågrisarna vi fått klappa tidigare under förmiddagen. Nej, här ska man vara iskall och manlig för lite ”kallprat” kan alltid bryta isen kring en sörlännings hjärta.

– Jå… ni vet… Förra veckan nä ja va me Tord upp i stugan hanns. Vi skulle bara fälla varsin fura. Men nä vi högg skakade marken så att lavinen släppte från fjälle och brakade ner mot stugan. Ja hoppa på skot’n, men så när jag fått igång na’ gick rämmen. Så ja sprang ikapp en älg och slängde mig upp på’n. J*VLAR vad det bar iväg! Ja hann nätt och jämt undan men Tord blev begravd under snön. Det var säkert 15 meter tjockt och det tog mig en timma att gräva upp honom och stugan. Ja hade nämligen ingen spade. Men ja sa till Tord att ”Man ska int klaga! För man ska va gla att man int bo i Fjållträsk. Där har dom snökaos hela vintern!

 

Då har första dagen på utbildningen passerat och jag är ett antal erfarenheter klokare.

Lärdomar:
1. Det är skillnad på bonde och lantbrukare. Trots att ingen vet vad olikheterna består av.
2. Dummsnål betyder ”Student som tror att han är smart när han köper en 80cm madrass för att den är 100kr billigare och sedan inser att det inte tillverkas några sängramar i den storleken och därför måste köpa ny madrass för att den ska passa sängramen”.
3. Dummskalle betyder ”Student som överväger att sova på en madrass på golvet ett helt år bara för att han är dummsnål”.
4. Gå rätt så kommer du fram fortare.
5. Gräset är faktiskt grönare på andra sidan av ensilagesilon.

Nu sitter jag äntligen på tåget till Linköping! Denna vecka har varit som ett riktigt långdraget plåsterryck. När jag slutat jobbet i söndags hade jag på känn att denna vecka inte riktigt skulle gå som planerat. Jag hade planerat flytten in i minsta detalj för att allt skulle klaffa rätt och inget fick gå snett. Det var nämligen en relativt tajt tidsplan. Men inte orealistisk. På måndag kväll ringer min kollega och berättar att han fått magsjuka och jag sitter där och hoppas att jag för allt i världen inte ska drabbas av samma sak trots att vi jobbat nära varandra hela sista dagen på jobbet. Men såklart drabbade det mig mitt i flyttstöket!
Jag var sjuk nästan hela tisdagen och onsdagen. Man kan väl säga att det fuckade upp det mesta med tanke på att flyttlasset skulle gå på torsdagen. Min älskade fru fick slita som en bunden get för att hinna med allt. Trots allt gick det ganska bra men när den fruktade torsdagen kom sprack vårt tidsschema rätt hårt i alla fall.
Planen var att vi skulle hyra en liten transportbil och köra ner till Uppsala under dagen. Vi hade tänkt komma iväg vid klockan ett men inte förr än halv fem hade vi ätit lunch efter den oändliga lastningen/städningen.
Ganska ofta undrar jag och om jag och min fru är helt kloka. Oftast blir svaret nej på den frågan och så även denna gång. Vi satte oss alltså och körde hela natten och var inte framme förr än klockan 05:00. Detta trots att jag sovit kassast i världen hela veckan p.g.a. sjukdom och mycket sena nätter. Jag har troligen över en veckas sömnskuld men på något konstigt sätt lyckades jag köra genom halva Sverige utan att ha ihjäl någon av familjens medlemmar.
Det är ju inte drömmen direkt – 900km av kompakt mörker, halka och intensiv snörök – men när vi rullade in i Uppsala kan jag svära på att jag såg hur det rann både mjölk och honung i Fyrisån. Man liksom fick en viss förståelse för hur Josua och hanns folk måste känt när de korsat Jordan.
Det var dock en mycket snabb lättnad. Vi var nämligen tvungna att lämna tillbaka bilen innan klockan nio. Så det var bara att bära in de 6,7m3 bly vi riskerat våra liv för på de svenska landsvägarna under de senaste tolv timmarna.
Ibland tror jag att man måste utsätta sig för galna saker för att uppskatta det lilla i livet.
Det är en obeskrivlig känsla som uppstår när man efter drygt 24 timmar av slit tillslut får lägga sig på bäddmadrassen på ett golv bredvid den man älskar och bara tänka ”Äntligen! Vi klarade det…”.