Lasse fyllde 12 veckor igår, jag hade tänkt att skriva ett inlägg då men det hade varit orättvist mot honom att skriva om gårdagens alla kisskattastrofer och nederlag med potträningen. Egentligen är han ju en exemplarisk valp! Han lyssnar på vad man säger, sover hela natten till klockan 8 och följer snällt med på promenader. Dessutom kommer han på Inkallning, om han inte hittat kattbajs eller något annat lika gott. Man har helt enkelt inte rätt att klaga. Jag vet de som har det mycket mer kämpigt med sina valpar.
Han är onekligen en naturlig del av familjen nu. Det är skönt att man börjat få lite rutin på det här med att ha hund. Från början var det lika jobbigt som det var roligt, men nu överväger det roliga! Han kan till och med hålla sig från att kissa inne så länge han har något annat att göra. Han har dubblerat tiden han kan vara inne mellan rastningarna. Vi är uppe i ca en och en halv timme (ibland upp till tre timmar!). Jag måste å andra sidan erkänna att det numera även tar dubbelt så lång tid ute innan han kommer ihåg att han är kissnödig. Så det finns onekligen mycket kvar att jobba på, men jag är ändå otroligt glad över den här första tiden med allt vad den inneburit.

Det är betryggande att Lasse nu fått sin tolvveckorsspruta. Trots att risken för valpsmitta är minimal så har det ändå varit ett litet orosmoment. Så nu kan man börja socialiseringen på allvar.

Sommaren har gått så fort och snart ska jag dra igång med min sista praktik. Praktiken kommer att vara på en mjölkgård utanför Uppsala, så jag kommer inte behöva lämna fru och barn denna gång. Det är till och med cykelavstånd dit. Ingen är gladare än jag över det. Okej då! Kanske min underbara fru!

Mycket stolt hundpappa ska nu sova. Ville bara uppdatera världen hur bra min lilla valp är! Lasse har alltid varit blyg och försiktig. Därför har vi fått jobba hårt med att socialicera honom. Det har gått trögt P.g.a att han är så blyg och på senaste har han börjat skälla på saker han är rädd för. Mest har det varit människor som närmar sig för fort, men även de enstaka hundar han sett på avstånd. Han har alltid velat gå åt andra hållet om något läskigt hänt.

Men idag! Efter att ha brutit isen gick promenaden som på räls! Lasse träffade två hundar samtidigt utan att skälla. Han gick spontant nos mot nos med en som var dubbelt så stor som han och dessutom lekte vi ivrigt på en fotbollsplan han aldrig varit på. Fantastiskt!

När dagen var slut och Lasse skulle sova sa jag stolt till min vackra fru: "Tänk vilket framsteg, han har inte haft några kissolyckor inne idag. Det går framåt!" Men som ni alla vet går högmod före fall och femton minuter senare steg Lasse upp ur bädden och kissade en rejäl pöl vid sin vattenskål! Han som aldrig brukar kissa i närheten av vatten- eller matskålen. Så framsteget slutade med baksteg, precis som när man dansar salsa.

För övrigt träffade vi Bullen idag. Lasse var mkt modig och mötte honom nos mot nos säkert fyra gånger. Sen var han så trött att han somnade på gräsmattan.

Man vet aldrig vad man får. Så enkelt är det. Man tror att man köper en hund och så får man en get eller var det en katt. Under dagen är han lugn och sävlig, går och nosar och stryker sig mot saker, precis som våra andra fyrfota familjemedlemmar.
Sen går man ut på gården. Lasse byter då skepnad och rätt vad det är har man en liten get i andra ändan av kopplet som inte är intresserad av annat än de smakliga gräset. Dagen går och helt plötsligt när klockan slagit 22 och Lasse ätit sin sista mat för dagen, förvandlas han skoningslöst till en supersnabb liten gremlin som är fullkomligt ostoppbar. Han är överallt, biter på allt och drar i allt. Man tror att det aldrig ska ta slut. Men lika oväntat, mitt i en rörelse, faller gremlingen till marken som om han vore död. Då ser man att det bara är en liten sovande hund.

Båda mina söner älskar gräs:

Jag tror nu att jag vågar säga att Lasse är en fullvärdig familjemedlem! Vaknar man upp till den här synen så vet man!

 

När man har valp så har man mycket att tänka på. Inte bara är det dagliga rutiner som ska klaffa - träna, äta och sova på rätt tider. Dessutom ska man träna på rätt saker! Det är viktigt att han träffar så många personer hundar och andra djur, samtidigt som han ska lära sig att han inte träffa personer, hundar och andra djur. Motsägelsefullt?!
Hur som helst körde vi på den första linjen idag! Han skulle få träffa Bullen. Det var första gången han träffade en av samma art och samma ålder som han själv, utanför familjen förstås. Man skulle lugnt kunna säga att det blev lite spänt. Lasse är van att ignorera andra och Bullen är minst sagt social och framåt. Så den glada, grova och minst sagt nyfikna staffvalpen gick på lite för fort enligt Lasses mening. Det hjälpte garanterat inte att Lasse inledde mötet med att morra lågt, vilket Bullen inte tog någon notis om. Så det hela slutade med att Bullen fick tygla sin nyfikenhet i mattes famn medan Lasse blygt cirkulerade omkring oss andra och till synes ignorerade Bullen.
Han va nog lite nyfiken ändå, så vi ska försöka igen om någon dag. Nu har de i alla fall träffat varandra.

Jag börjar inse att det nog ligger något i de ord som man så ofta får höra när man skaffat hund. Det sägs att skaffa hund är att få en försmak av hur det är att ha barn. Detta gäller inte bara dygnsrytm, sömnbrist och att man har någon som behöver tillsyn tjugofyra sju, utan även samtalsämnen, saker man gläds åt och maniskt bevakande av vad det lilla livet petar in i munnen.

Man vet att man är där när man kommer på sig själv med att springa in i köket och kungöra för alla närvarande hur bra konsistens det var på Lasses senaste pastejleverans.

Jag måste säga att jag beundrar de som har barn! Utåt sett så ser det ju ut att fungera. De ser ut att ha lyckats hitta ett sätt att dämpa galenskapen man drabbas när man inte får sova om nätterna. Jag hoppas att jag kommer på det snart för denna natt var inte nådig…

I gårkväll hade vi bäddat fint med en ”ny” kudde i Lasses bädd för att han skulle ha det extra skönt. Det första han gör – i hundlogikens namn – är att slita och dra i den stackars kudden till dess att han lyckats få en så pass stor glipa mellan kudden och bädden att han själv får plats. Då lade han sig ,i glipan, på det hårda plastgolvet och somnade bums med selen på. Väldigt sött tänkte vi trots att han somnade för tidigt.

Klockan 03:00 väcks jag av en tjutande raketvalp som i panik skulle ut för att utföra ännu en brådskande pastejleverans. Tio minuter senare släpper jag trött in honom i lägenheten igen bara för att upptäcka att han genast står där i köket och äter pizza. ”Hur i hela fridens namn fick han tag på den?!” hinner jag tänka innan jag bänt upp den förvånade valpens käkar och tagit ut pizzakanten och satt ner honom i valphagen.

Jag sätter mig sedan på toaletten och förundrar över ”…hur samspelta katterna och Lasse är. Katterna tar ner pizza från bänken på golvet så att Lasse… ? LASSE! Var det inte han som sprang förbi alldeles nyss? Han var ju inlåst!?”

Jakten började! Det var ju inte svårt att lista ut att han var på väg tillbaka till pizzaparadiset i köket. Vig som en lam gasell stapplade jag efter honom med jeansen hårt lindade rund fotlederna. Jag vet inte hur mycket han hann få i sig. Det enda jag vet är att när jag lyckats få in valpen i hagen, städat undan i köket och fått honom tyst så kräktes han upp alltsammans på sin nya kudde. Typiskt.

Tillslut lyckades jag somna i tron om att denna natts bravader var överstökade. Jag hade fel! Någon timme senare vaknar jag i skräck och panik över att Per Gessle står i mitt vardagsrum och vrålar ”How do you do, do you dooo!” Jag rusar upp! För mitt inre öga ser jag hur min högra hand slår en välriktad uppercut mot Gessles haka så att han flyger ut genom fönstret samtidigt som jag vrålar ”Jag har inte sovit ordentligt på två veckor! That’s how I do!”

Till min förvåning står inte Gessle där. Istället finner jag två spinnande katter som sitter i soffan och diggar till musiken. De tittar oskyldigt upp på mig som om de inte förstod vad det var frågan om - men jag vet allt! Hasses tass låg på det trådlösa tangentbordet, misstänkt nära ”Play-kanppen”. Att de hade planerat detta länge var inget tvivel om, men hur han lyckats söka fram ”Roxette” på Spotify, överstiger vida min fantasis gränser. Det hela var så absurt, som om man var med i dolda kameran, eller råkat snubbla in på inspelningen av en dålig komedi med Eddie Murphy. I Mitt trötta tillstånd hade jag inte blivit förvånad om han hade stått där och viskat i Hasses öra.

Nåväl, katt maffian fick som de ville, men jag tog i alla fall en bild att hålla mot dem en vacker dag när vi möts i rättssalen.

På bara en vecka så ser man ganska stor skillnad på Lasse. Han verkar mer vuxen. De hängande valpöronen har rest sig, vilket ger honom en mycket mer vuxen "Look", och han har fått lite mer svart kring nosen och munnen. Dessa saker är lätta att se och man kan lika lätt glädja sig åt hans utveckling. Han har till och med skällt två gånger, vilket kanske inte är lika roligt. Båda gångerna var när han försökte hetsa upp Buffa (katt) att leka med honom. Detta helt utan att nå önskat resultat. Buffa tog lugnt men bestämt upp tassen och lät den dimpa ner rakt i huvudet på den förskräckta jycken. Pipande for han iväg och såg hemskt missförstådd ut. Tur att jag inte behövde vara tråkmånsen som hejda den roliga leken denna gång.

Mest förvånad blev jag över de två beteenden som var av lite mer sexuell karaktär. Här om dagen lyfte han på benet när han skulle kissa och idag har han fått en ny favoritlek: "Jucka råtta". Han tar helt enkelt sin mjukisråtta från IKEA, biter tag i dess nackskinn och gör opassande höftrörelser. Jag som naivt trodde att dessa beteenden inte skulle dyka upp för än han börjat få hår under både armar och nos, gjort försök att dölja sin ökande svettlukt med kvävande mängder Axe och dessutom tagit körkort för sin hemmabyggda A-traktor! Är det för mycket begärt?! Varför växer de upp så fort?

Listan kan göras lång som ni ser. Faktum är att den kan göras så lång att den blir kort! Han sitter nämligen alltid! I alla fall alltid när han är sugen på nått gott. Man behöver inte be honom om något. Så fort han tror att det finns en chans att få mat sätter han sig! Detta blir lite problematiskt när man vill lära honom att lyssna på min signal innan han gör det. När jag väl fått honom att stå måste jag vara snabb som bara den för att jag ska hinna säga "sitt"  innan han sätter sig igen.

Nåväl, jag har fått inse att han överlistat mig. I tron om att jag lärde honom att lyda mig när jag sa "sitt" så har han lärt mig att lyda honom när han sätter ändan i backen. Sitt betyder alltså korv! I alla fall om man får tro Lasse.

Jag måste säga att jag är imponerad och stolt över mina katter! Jag och frugan trodde att det skulle vara vår stora orangea katt Hasse som skulle ha svårast för nykomlingen. Han är nämligen den som är mest räddhågan och har tidigare varit livrädd för hundar - små som stora. Därför blev vi inte lite förvånade första dagen när Hasse Skulle möta Lasse. Lilla hunden Lasse kröp undergivet ihop på golvet när han såg Hasse. Det triggade Hasses nyfikenhet! Hur världens mjäkigaste katt kom att acceptera en liten hund redan efter 5 sekunder är för mig ett mysterium. Dessutom lyckades han lägga band på sin nyfikenhet. Katten höll främlingsavstånd på ca en meter trots att hans rakt uppåtstående kroksvans vibrerade nyfiket av lycka!

Lasse å andra sidan vågade inte närma sig alls! Om Hasse eller Buffa (vår andra katt) kom närmre än en halv meter tjöt stackars Lasse med full röst "Snälla! Ät inte upp mig! Jag är bara ett ruttet lingon, smakar inte alls bra! SNÄLLA!" . Så katterna återintog sin position på främligsavstånd och iakttog den nya familjemedlemmen intensivt.

Var gång Lasse skulle sova sökte han skydd under Husse eller mattes vingar. Det var inga problem med tanke på att alla spenderade merparten av de två första dagarna på golvet. Sitter man mot väggen blir det ett litet krypin bakom ryggen. 

Andra dagen hade Lasse fått upp modet lite och vågade svansa omkring på egen hand. Han och  katterna ägnade således dagen åt att ignorera varandra. Båda parter verkade ha en tyst överenskommelse om detta. De gick till och med cirklar runt varandra så långt det var möjligt. Den enda gången tystnaden bröts var när de möttes i en trång dörröppning. Men ingen skada skedd. Lite pip och sen var allt bra igen.

Idag har de villigt nosat på varandra flera gånger och till och med gjort ansatser till lek. Men Lasse har varit lite för trött för att göra alvar av saken. Han börjar kunna slappna av ordentligt nu så de gångna dagarnas spänning börjar ta ut sin rätt.

Hur som helst tog vi en "picknick" på gräsmattan idag. Det var intressant hur Hasse och Lasse reagerade på neutral mark. Lasse brukar nämligen ha mer självförtroende utanför ytterdörren än Hasse. Men något hade hänt! Hasse som brukar köra "soffliggarstilen" även ute på gräsmattan (och maximalt röra sig 2-3 meter de första 20 minutrarna) gick faktiskt omkring och åt sitt gräs denna gång.

Plötsligt kom Hasses nemesis förbi. Hon är en självsäker katt tjej som inte ens viker undan om man springer rakt mot henne och försöker skrämma henne. Hasse brukar vara livrädd för henne men denna gång tog hans beskyddarinstinkter över och Hasse  - hör och häpna - jagade bort den andra katten från Lasse (trots att Lasse inte var ett dugg rädd). Jag är stolt över mitt "lilla" sofflejon, men vad gör man inte för familjen.

Efter denna upplevelse låg Lasse utslagen i tre timmar i soffan. Spännande dag!

Stolt pappa vaknar vaknar kockan 6 och inser förvånat att hans lilla Lasse fortfarande sover. What? Varför har man blivit itutad att det är jobbigt att ha hund? Han har ju sovit hela natten! Redan första natten! Jag kan nog inte placera ut nog många utropstecken efter detta!

Jag och min coola fru har idag åkt i 120km/h med sirenerna på högsta ljud. Ända från Gävle till uppsala han vi innan den lilla sirenen somnade av ansträngningen. Han är så duktig min son! Han gjorde allt för att påskynda bilfärden för oss. Kanske såg han hur uppspelta vi var under vår lugna fasad. Hundar är inte dumma inte.

Sirenen heter Lasse, efter Astrid Lindgrens saga om barnen i bullerbyn, och han är vårt nyaste tillskott i familjen. Lasse är världens finaste sötaste och mest underbara Lundehund. Se själv:

En Lundehund är en spetshund vars funktion traditionellt var att klättra in i klippskrevor och apportera levande lunnefåglar och deras ägg, oskadda. För att klara av denna svåra uppgift har Lundehunden sex fullt utvecklade tår på vardera tass och är otroligt viga.

Mer om Lasse kommer snart.