Getbete
Att släppa ut getter på bete kan göras mer eller mindre spännande. Vi ”valde” den spännande varianten.
Getter är roliga djur. Folk brukar säga att de är envisa och det kan man väl hävda med viss rätt. Men jag skulle hellre beskriva dem som självständiga. De vill bestämma själva.
Känner geten att du försöker föra den åt ett visst håll går den trotsigt åt motsatt håll. Detta även om det innebär att du försöker leda den ut från stallet mot det gröna gräset. Getter vill helt enkelt bestämma själv vart de ska gå, och även om det råkar sammanfalla med det du vill så gör de tvärt emot. I alla fall tills de känner att det är deras egen idé. Sen går det bra. Det enda bra sättet att bryta detta mönster är att bära dem. När de blir burna är de mycket behändiga och avslappnade. Men så fort de får kontakt med marken igen blir det tvärstopp igen. Som på kommando!
Trots detta fick vi ut getterna ur stallet och ut på betet. Men det innebär inte att det luriga var slut! Vi transporterade nämligen killingarna i en ”killingsäker” box och det innebar att vi separerade dem från sina föräldrar i ca 15 minuter. När vi sedan släppte ut dem tillsammans var det en som letade efter sin mamma så intensivt att hon missade att leta i flocken med getter som stod mitt på betet. Istället satte hon av under el tråden och iväg över fälten i riktning mot stallet (som låg ett par kilometer bort). Ni må tro att jag fick springa för att hinna i kapp den. Killingar har mycket spring i benen? Dessutom är de mycket bättre på att ta sig förbi stängsel än personer som är 185 cm långa och viga som en kakelugn, så hon fick ett bra försprång. När jag äntligen fångat henne och burit henne tillbaka så släpptes hon tillbaka i inhägnaden i hopp om att hon skulle leta efter sin mamma bland getterna. Men icke det! Hon satte av igen och vi fick upprepa hela proceduren en gång till. Trots att vi satt på elstängslet den här gången.
Väl tillbaka igen bar jag henne fram till mamman och fick henne att tvångslukta på den bräkande getmodern. Lyckan var stor och alla tankar på rymningsförsök var som bortblåsta. Tur att en moders kärlek är starkare än elstängsel.
Getter är roliga djur. Folk brukar säga att de är envisa och det kan man väl hävda med viss rätt. Men jag skulle hellre beskriva dem som självständiga. De vill bestämma själva.
Känner geten att du försöker föra den åt ett visst håll går den trotsigt åt motsatt håll. Detta även om det innebär att du försöker leda den ut från stallet mot det gröna gräset. Getter vill helt enkelt bestämma själv vart de ska gå, och även om det råkar sammanfalla med det du vill så gör de tvärt emot. I alla fall tills de känner att det är deras egen idé. Sen går det bra. Det enda bra sättet att bryta detta mönster är att bära dem. När de blir burna är de mycket behändiga och avslappnade. Men så fort de får kontakt med marken igen blir det tvärstopp igen. Som på kommando!
Trots detta fick vi ut getterna ur stallet och ut på betet. Men det innebär inte att det luriga var slut! Vi transporterade nämligen killingarna i en ”killingsäker” box och det innebar att vi separerade dem från sina föräldrar i ca 15 minuter. När vi sedan släppte ut dem tillsammans var det en som letade efter sin mamma så intensivt att hon missade att leta i flocken med getter som stod mitt på betet. Istället satte hon av under el tråden och iväg över fälten i riktning mot stallet (som låg ett par kilometer bort). Ni må tro att jag fick springa för att hinna i kapp den. Killingar har mycket spring i benen? Dessutom är de mycket bättre på att ta sig förbi stängsel än personer som är 185 cm långa och viga som en kakelugn, så hon fick ett bra försprång. När jag äntligen fångat henne och burit henne tillbaka så släpptes hon tillbaka i inhägnaden i hopp om att hon skulle leta efter sin mamma bland getterna. Men icke det! Hon satte av igen och vi fick upprepa hela proceduren en gång till. Trots att vi satt på elstängslet den här gången.
Väl tillbaka igen bar jag henne fram till mamman och fick henne att tvångslukta på den bräkande getmodern. Lyckan var stor och alla tankar på rymningsförsök var som bortblåsta. Tur att en moders kärlek är starkare än elstängsel.
Återförenade
