Getbete

Att släppa ut getter på bete kan göras mer eller mindre spännande. Vi ”valde” den spännande varianten.
Getter är roliga djur. Folk brukar säga att de är envisa och det kan man väl hävda med viss rätt. Men jag skulle hellre beskriva dem som självständiga. De vill bestämma själva.
Känner geten att du försöker föra den åt ett visst håll går den trotsigt åt motsatt håll. Detta även om det innebär att du försöker leda den ut från stallet mot det gröna gräset. Getter vill helt enkelt bestämma själv vart de ska gå, och även om det råkar sammanfalla med det du vill så gör de tvärt emot. I alla fall tills de känner att det är deras egen idé. Sen går det bra. Det enda bra sättet att bryta detta mönster är att bära dem. När de blir burna är de mycket behändiga och avslappnade. Men så fort de får kontakt med marken igen blir det tvärstopp igen. Som på kommando!

Trots detta fick vi ut getterna ur stallet och ut på betet. Men det innebär inte att det luriga var slut! Vi transporterade nämligen killingarna i en ”killingsäker” box och det innebar att vi separerade dem från sina föräldrar i ca 15 minuter. När vi sedan släppte ut dem tillsammans var det en som letade efter sin mamma så intensivt att hon missade att leta i flocken med getter som stod mitt på betet. Istället satte hon av under el tråden och iväg över fälten i riktning mot stallet (som låg ett par kilometer bort). Ni må tro att jag fick springa för att hinna i kapp den. Killingar har mycket spring i benen? Dessutom är de mycket bättre på att ta sig förbi stängsel än personer som är 185 cm långa och viga som en kakelugn, så hon fick ett bra försprång. När jag äntligen fångat henne och burit henne tillbaka så släpptes hon tillbaka i inhägnaden i hopp om att hon skulle leta efter sin mamma bland getterna. Men icke det! Hon satte av igen och vi fick upprepa hela proceduren en gång till. Trots att vi satt på elstängslet den här gången.
Väl tillbaka igen bar jag henne fram till mamman och fick henne att tvångslukta på den bräkande getmodern. Lyckan var stor och alla tankar på rymningsförsök var som bortblåsta. Tur att en moders kärlek är starkare än elstängsel.
Återförenade

Smågrisar!

När man jobbar inne hos smågrisarna så är det en sak som fastnar på ens näthinna - förutom hur söta de är. Det är deras underbara trynen! Det är obetalbart att få se de små välformade trynena vicka fram och tillbaka i deras ansikten. När man sträcker ner handen så kommer de nyfiket fram och nosar försiktigt. De lämnar nästan alltid efter sig en fuktig fläck på handryggen.

 

Efter lunch så följde jag med veterinären på hennes runda. Hon skulle kolla att alla grisarna mådde bra. En av de minsta var sjuk så hon ordinerade kunnigt ett glas Coca Cola. Först blev jag ganska förvånad av den oväntade medicinen, men jag antar att det är bättre än Pepsi. =P

 

Jag hade även möjlighet att filma lite och ta några bilder hos grisarna. Så jag tog och klippte ihop det till en film:


Världens kanske näst bästa fågel!?

Åtta fakta om världens kanske näst bästa fågel:
  1. Hon är Sveriges och världens i särklass vanligaste fågel bland våra husdjur.
  2. Hon kan nästan simma! Hon flyter en liten stund, men fjäderdräkten fylls sakta underifrån med vatten. Sedan kan hon inte sitta på vattenytan och vippa på stjärten och paddla med sina små fötter längre.
  3. Hon kan nästan flyga. Vingarna bär henne bara så att hon lämnar marken för en liten stund. Detta får henne att tänka ”Om jag ändå inte vore så himla fet!”.
  4. Hon är Sveriges mest älskade fågel. I Sverige äter vi 120 000 ton varje år av hennes jämlikar.
  5. Hon är Sveriges billigaste fågel! Köps ofta in i stora partier och säljs på extrapris. Folk tycker att hon är dyr när hon kostar 59kr/kg, men det ingen vet är att hon säljs för bara 7,50kr/kg innan hon hamnar i frysdisken.
  6. Hon är världens i särklass mest plågade fågel.
  7. Hon är världens mest trångbodda fågel. I Sverige har hon i snitt 33x33 cm att leva på och då kallar jordbruksverket det för ”Frigående”.
  8. Hon är en av världens mest sönderavlade djur. Hon är så hårt avlad att hon inte klarar av att bära sin egen vikt i vuxen ålder. Men å andra sidan lever hon inte mer än 6 veckor så det kanske inte gör något.

Hon heter Agda och är en av Sveriges mest kända hönor. Tyvärr han hon inte ställa upp på bild för hon skulle åka iväg i en stor lastbil med sina väninnor. Tydligen så skulle hon få träffa sin vän Cornelis Vreeswijk. Hon verkade lite stressad...