Liknelsen om barnet och kopplingen

Jag upphör aldrig att förundras över allt man kan lära sig! Det bästa med grundutbildningen i lantbruk är att allt man lär sig verkar ha en koppling till arbetslivet. Detta var sant ända fram till idag. Vi hade nämligen maskinteknik igen och läraren gick igenom hur fordonens koppling fungerar, och så långt stämmer allt. Men sedan började han en svårtillämpad utläggning om barn.

 

”Barn är som kopplingar! Ni har väl alla lekt med barn någon gång!? Bra! Då vet ni att om man håller dem högt ovanför marken och släpper dem i backen så springer de inte iväg. De stannar! Det gör kopplingar med.” (Tob 4:24-25)

 

Att man rent teoretiskt kan släppa barn i marken förstår jag men den praktiska tillämpningen är svårbegriplig. Själv har jag aldrig lekt den leken med barn och jag hoppas att ingen annan i klassen har prövad detta heller. Man brukar ju säga att erfarenhetsbaserad kunskap är bra men jag tror inte att det alltid stämmer.


Herr dumsnål tar revansch!

Idag har mitt studentrum fått ett stort lyft! Jag har nämligen fixat en säng. Länge funderade jag på hur jag skulle kompensera misstaget jag gjort när jag köpte den billiga, men för smala, madrassen från IKEA. Att de inte säljer någon sängstomme som är 80 cm bred övergår fortfarande mitt förstånd och men problem är väl till för att lösas? Jag grubblade ett tag och kom fram till att om man ska vara dumsnål ska man i alla fall vara det med stil! Så varför inte bygga en egen säng? Detta är resultatet:

Fakta:
Objekt: Klimatsmart sängstomme.
Byggtid: Max 4 minuter.
Material: 8 banankartonger, 1 överkast.
Bredd: 80 cm (!)
Idéspruta, designer och uppfinnare: jag.
Resultat: Som en billig Hästens med 8 komfortzoner och med en len doft av banan.
Pris: 0kr inkl. moms, frakt och montering.

Ja, jag har faktiskt byggt en sängstomme av banankartonger. Den känns mycket mer inbjudande än min madrass på golvet. Om den fortfarande är i ett stycke imorgon när jag vaknar så ska jag nog kontakta patentverket.
 

Det var en gång en favorit

Tillbaka efter lovet. Eller tillbaka efter distansveckan som det så fint heter på YH-språk (som för att ge intrycket att alla studenter på yrkeshögskola pluggar jämt). I varje fall är jag tillbaka och ser fram emot imorgon när jag ska vara med smågrisarna hela dagen.

Precis när jag kom hem så insåg jag att jag inte hade någon mat i kylen. Klockan avslöjade att det var 10 min kvar till dess att närbutiken stängde så jag fick rusa dit och handla det viktigaste. Vid kassan insåg jag emellertid att jag handlat för snabbt. I korgen låg nämligen bröd men inget pålägg. Jag sprang därför tillbaka och tog det första pålägg jag såg. Tillbaks i kassan insåg jag att jag nu skulle få återse min barndoms favoritpålägg. Därför var det med viss entusiasm jag smetade på det gula messmöret på mina nyköpta smörgåsar. Det var svårt att inte skratta åt de bilder som passerade mitt minne när jag tänkte tillbaka på hur denna ritual brukade gå till när jag var yngre.
 

Vid frukostbordet satt oftast hela familjen samlad så det var tvungen att ske diskret. Mamma var såklart farligast för hon satt närmast. Det var dessutom hon som oftast avstyrde mina centimetertjocka lager med messmör. Då detta hänt ett ganska stort antal gånger var hon ofta på sin vakt. Det hon inte visste var att jag var smartare…

Jag fick idén när mamma hade bakat sin fantastiska farinlimpa. Denna hade ibland stora kratrar eller rent av hål i sig till följd av jäsningsprocessen och jag kom på mig själv med att alltid ta de brödskivor med störst hål. Ju större hål man har i bröden desto mer pålägg kan man trycka ner utan att det syntes på höjden. Till en början var jag bara tillsynes omotiverat hårdhänt med smörgåsarna så att min tumme bildade stora kratrar som lätt kunde döljas med en generös mängd messmör. Det hela slutade med att jag systematiskt satt och tryckte ihop hela den mjuka delen av brödet så fort alla vid bordet tittade bort och sedan fyllde det upp till kanten med pålägg.

Jag är inte säker, men jag tror att mamma aldrig genomskådade tricket. Men när jag såhär femton år senare återigen sätter tänderna i en messmörssmörgås så inser jag varför jag inte ätit det på så länge. Med så pass hög messmörskonsumtion är det inte konstigt att jag förätit mig.

Mina vänner!

 
Såhär kan det se ut när en bondwanabee vattnar kvigorna =) Kor är så otroligt mysiga djur! Man får verkligen mersmak när man jobbar med dem. 
 
Sedan måste jag ju erkänna att jag är svaga för sådanna här också:
 

Ve och fasa!

Mediastormarna rasar i Europa och EU:s invånare kväljer när de går förbi frysdiskarna i butiken. Aldrig har de E-nummerspäckade färdigrätterna tett sig så motbjudande som när vi fick reda på att det är mald ponny i dem. Vi ser framför oss hur grannens älskade rid- och keldjur står och gråter på ett löpande band i en mörk slakterilokal med blod och slaktrester upp till knäna. Slaktaren, en muskulös osympatisk biff, tar hästens huvud och tvingar ner det i en köttkvarn och på andra sidan kvarnen ploppar det ut raka och blanka Denniskorvar. Om bara barnen viste…

Ärligt talat! Är det så farligt att äta Häst? Vad spelar det för roll vilket dött djur som ligger på våra tallrikar. Det är ju kött! Faktum är att hästen som under lång tid smugits in i din matkorg garanterat haft ett bättre liv än den danska (och svenska) fläskfilén för 59kr du äter varje vecka. Men det är knappast något man tar hänsyn till för det är ju bara en gris. Men hästen är ju människans bästa vän näst efter hunden och katten.
Själv så äter jag mycket hellre en glad häst än en ledsen gris. Tänk dig vilket fruktansvärt slöseri det hade vara om man bara skulle slänga bort köttet från världens alla hästar. Det är mycket bra kött på dem och hästarnas ägare har ägnat mycket tid och pengar åt att föda upp dem. Då vore det skamligt att bara kasta bort köttet. Man kan ju fundera över om det är mer ärorikt att slängas bort när man dör än att ens kvarlevor kommer någon annan till nytta?

Jag har däremot all förståelse i världen för att man ska ange rätt innehåll i produktens innehållsförteckning. För det är ju egentligen det detta handlar om. Företagen har ju ”råkat” ersätta nötköttet med hästkött och ingen i den oändliga handelskedjan vill ta på sig ansvaret för detta. Men oavsett vem som bär skulden för detta så är det falsk marknadsföring. Detta kan man bli upprörd över. Det är ju lurendrejeri!

Men om man upprörs av detta är det märkligt att vi inte reagerar på att exempelvis Findus ”Smördeg” inte innehåller en tillstymmelse till smör och att Rydbergs ”Räksalad” bara innehåller 11% räkor trots att det står 20%(!) på förpackningen. Det märkliga är att ministrar uttalar sig hårt om skärpt matkontroll när man byter ut ett kött mot ett annat fullgott kött. Samtidigt är det helt tillåtet att byta ut andra liknande ingredienser som t.ex. räkor och kött mot förtjockningsmedel, emulgeringsmedel, smakförstärkare, och dessutom dölja avsaknaden av råvaror med ospecificerade aromämnen. Hur tänkte man där egentligen?

Du är vad du presterar

Är det inte skönt att man idag kan mäta nästan allt? Vi mäter allt mellan intelligens, framgång, stress, lycka, fettprocent och skönhet. Framgång mäts i kronor och ören, stress mäts i antal timmar förlorad sömn, lycka mäts i hur många promille alkohol man har i blodet. Att skönhet står i direkt relation till fettprocent och antal tusenlappar investerade i modeindustrins produkter är knappast en nyhet. En persons kunskap mäts enkelt genom att denne skriver ner allt den lärt sig under föregående kväll på ett papper. Pappret bedöms sedan och slängs bort och kvar finns varken kunskap eller färdighet men resultatet gick i alla fall att mäta. Till och med en persons kompetens går att avgöra utifrån den papperslapp hon fick när hon slutade skolan.

Att kärleken mellan barn och förälder enkelt kan mätas i antalet julklappar och födelsedagspresenter är väll inte så konstigt? Mamma hinner ju aldrig visa kärlek på annat sätt för att hon jobbar så mycket. Ingen klandrar henne! Hon måste ju försörja familjen. Man måste ha råd med en fabriksny bil, 50-tums TV och hemmabiopaket. Dessutom ska det finnas kulor kvar för att finansiera kärleken under granen.

Gör detta oss lyckliga? Är det en trygghet för oss och andra att vi kan mäta allt. Att vi alltid kan mäta hur bra eller dåliga vi är? Att vi ständigt kan jämföra oss med andra? Att vi aldrig får känna oss nöjda med det vi presterat utan alltid ska pressa våra siffror, betyg eller resultat ett snäpp längre. Vi måste ju bli lite mer eftertraktade, lite mer dugliga och lite mer lyckade.

Vad händer om man inte alltid vill välja det mest ekonomiskt fördelaktiga alternativet? Om man inte vill vara föremål för andras värderingar eller inte delar åsikten att allt som kan skrivas med siffror är sant? Blir man svår att greppa bara för att man inte ens prestationen går att mäta i kilo, kronor eller procent? Om vi är vad vi presterar så blir nog svaret ”Ja” på den frågan.
Jag kanske värderar andra saker högre än det som faktiskt är mätbart. En dag med familjen, en liten blöt nos i ansiktet när man vaknar på morgonen eller att ha ett arbete som jag trivs med men som inte går att tjäna pengar på. Vinningen av dessa saker är svår att mäta i siffror, det går inte att få betyg i och framförallt går det inte att köpa en bil för det. Men jag tillhör de människor som anser att livet är mer än att äta, jobba konsumera och sova. Att hävda detta i en värld där du är vad du presterar, det är provocerande!

När killar pratar om känslor...

Idag pratade jag med en kille som höll på att sadla om från skogsbrukare till lantbrukare. Han öppnade sig för oss andra och berättade att han tyckte att skogsbruket var enformigt och långtråkigt. Omtänksam som jag är ville jag visa förståelse för de känslor han just delat med oss, så jag sa: ”Jag förstår att det blir tradigt att ”harva på” ute i skogen efter ett tag.” Inkännande och pedagogiskt började då en annan av killarna förklara för mig att det är mest på åkrarna som man harvar. Det var mycket välmenande men det framgick tydligt att han uppfattat det jag sagt som att jag trodde att man bokstavligen harvar* i skogen. Jag hade inte hjärta att förklara för honom att det var en metafor. Killars känslor är ju så ömtåliga. Jag tänkte stilla för mig själv att det kanske finns en anledning till varför killar så sällan talar om känslor. Vi har en tendens att krångla till det när vi pratar om abstrakta ting.


*Harvning - uppluckring av jord. Ganska jobbigt och tradigt göromål. Speciellt om det inte görs med traktor.

Vissa saker är bara inte meningen!

Hon bor under listen utanför vårat kök. Det är garanterat en avlägsen släkting till Honmonstret i sagan om ringen. I varje fall ser det ut så, men istället för att hon är 5 meter stor (som i boken) så är hon 5 cm – i alla fall om man ska tro mitt ögonmått. Första gången vi möttes var jag inte beredd. Jag stelnade till och bara stirrade. Vanligen brukar jag inte beröras så vid åsynen av någon insekt. Ni som känner mig tänker säkert ”Jo tjena…” för ni vet att jag är lättroad och gärna stannar och tittar på insekter eller andra djur av rent intresse. Denna gång var det annorlunda. Vanligen är det fascination som får mig att stirra tills de stackars liven springer av rädsla men denna vackra varelse, hon ingav respekt.

 

Sedan den dagen har jag intalat mig själv att vi är vänner. Vi lever ju i samma hus och har samma hyresvärd – även om jag betvivlar att hon har samvete nog att betala någon hyra. Jag har försökt att fånga henne på bild men det har inte gått. Hon smyger fram ur sin centimeterhöga springa under listen endast när hon vet att ingen är i närheten. Varje gång jag har varit närmre än två meter har hon vikt undan och tagit flyggt från min suktande blick. Så när jag äntligen fått fram kameran har hon för länge sedan gömt sig. Detta mönster har varit återkommande de senaste veckorna och trots enorm försiktighet har mina försök varit förgäves.

 

Idag när jag kom hit efter helgen så stod min sköna ostört ute i rampljuset och hälsade mig välkommen hem. Inte ens när jag passerade henne för att gå till köket vek hon av så jag tänkte att ”nu har jag min chans”. Jag sprang upp efter kameran, men när jag kom dit insåg jag i förtvivlan att jag lämnat den på skolan. Modfälld gick jag ner till köket igen och visst stod hon kvar. Likt en vacker filmstjärna bjöd hon ut sig för allmän beskådan. Hon hade det där spindellika hånleendet som sa att hon visste att hon vunnit.

 

Vissa saker är bara inte meningen!

 

 

Detta är en av hennes släktingar som jag fotade för någon sommar sedan. Dom är skrämmande lika, med en väsentlig skillnad – Hon är större!

Hon har inte bara ett vinnande leende utan även ögon i nacken!