...för bondmoran äntrar bloggen nu och är här för att stanna! Jag och Petter har pratat om detta med bloggen och efter moget övervägande så kom vi fram till att en gammal hederlig bondmora skulle göra sig bra mellan käre bondfarans inlägg. Och för att jag är så skrivsugen, men det hinns liksom inte med mellan allt studerande (150% studietakt är lite galet, snällt uttryckt) men ett litet blogginlägg här eller där går nog att knåpa ihop. 

 

Givetvis inom ämnen så som självförsörjning, hantverk (jag ska återkomma om mitt isländska projekt här framöver), djur, ekologi, hållbar utveckling, tips till vad man som privatperson kan göra för att minska sitt ekologiska fotavtryck, boktips mm. Vi har massor av idéer!

 

Så välkommen till mig - en bondmora i litet format tillika fantastisk fru till en fantastisk bondfara. Vi hörs, var så säker!

Men hur hamnade jag här? Minns jag det? Det enda som jag ser framför mig när jag försöker minnas är stilla upplysta gator med magiskt skimmer som endast vittnar om att det är en dröm. En härlig dröm. Att vara ensam i hela uppsala. Kunna gå mitt på gatan och odelat andas avgasfri luft och bara känna sig fri på väg mot tågstationen... Tågstationen?! Nä det tror jag inte. Det här var ju en fin magisk dröm utan krav. Det måste det vara, för det är så jag vill komma ihåg det. Dessvärre vittnar klockans obönhörligt blinkande 05:07 om att jag tidigare i natt måste gått till ett tåg. Det är ju bevisligen där jag befinner mig nu. 

Nu är vi äntligen där. Jag vågar säga det utan att Jinxa. Lasse är ”Rumsren” och det gick från en vecka till en annan. Helt plötsligt fattade han det bara. Han kissar inte ens på kisstidningarna, han kissar inte hemma hos andra och han kissar inte i vår lägenhet så länge man går ut med honom med lämpliga mellanrum. Ni anar inte hur skönt det är att se hur det lilla kissmonstret förvandlats till en liten unghund. Det är otroligt tillfredställande när man tänker tillbaka på allt hårt arbete man lagt och nu får man äntligen se resultat.

 

Då är det alltså dags för steg två. Klockan!

 

Problemet med lundehundar är, som jag kanske skrivit förut, att de inte på något sätt markerar att de behöver uträtta sina behov. Detta leder till stora utmaningar med rumsenheten. Det enda man har att gå på är en ungefärlig tid då det borde vara dags. Därför har jag designat en dörrklocka för hundar som han ska ringa på varje gång han är kissnödig och behöver gå ut. På så sätt behöver man inte undra när det är dags.

 

Hur går då detta till? Klockan består av en trådlös ringklocka monterad på en skärbräda med ett gångjärn över för att göra det möjligt för hunden att trycka på knappen. Se bild.

 

Det tog ca 10 minuter att lära Lasse att ringa på dörrklockan på kommando, så det är inte den svåra delen. Sen måste man få honom att förstå att ringklockan betyder at han får gå ut. Planen är att han ska förstå detta genom att klockan ligger vid dörren på hans före detta kisstidningar. Förhoppningsvis ser han klockan när han går till tidningarna för att nödkissa. Han kanske då kommer på att ringa istället för att kissa. Varje gång han spontant ringer kommer jag att raskt gå till honom för att öppna dörren. På så sätt kan han göra kopplingen efter ett par försök. Men det viktigaste steget blir att han jag kommer att be honom ringa på klockan varje gång vi ska gå ut för att jag ska öppna dörren. Då gör man en direkt koppling mellan att dörren öppnas och att han ringer på klockan. När jag står där kan jag ju öppna i samma stund som han plingar.

 

Än så länge har han spontant ringt på klockan 4 gånger. Han har då fått gå ut och kissa och sedan gått direkt in igen. Jag tror att det är viktigt att han inte får så mycket tid utomhus att han hinner göra annat än bara det han ska p.g.a. att han annars kan använda det som svepskäl för att få gå ut och leka. Han är ju inte dum. Som tur var har vi den tidigare omnämnda kissplatsen, så tanken är att han bara ska få tillgång till den. När han är klar ska vi gå direkt in. Det borde förhindra missförstånd omkring kissklockans betydelse. Vi håller tummarna!

I dag klockan 10 fick jag för mig att jag skulle gå bort mot Gamla Uppsala. På vägen hittade jag en skogsplätt som jag förirrade mig in i. Rätt vad det är så kom det fram en liten rävunge. Jag slet fram min kamera och fotade ursinnigt. Men när jag tittade på bilderna efteråt så fanns det ingen räv på fotografierna. Istället hade det fastnat en glad "rävlasse" på var enda bild. Lika glad är jag för det men gladast är nog räven.

 

Jag måste bara få dela med mig av min glädje. Jag har äntligen löst problemet med kisseriet med den lilla vovven! Mitt enträgna upprepande av ordet ”Kiss!” var gång Lasse uträttat sina behov har gett effekt.

Jag plockade upp honom efter att han sovit för att ta ut honom. Han började dessvärre hosta som en vomerande katt. I förvirringen satte jag ner honom på golvet, vilket såklart resulterade i att han slutade hosta. ”Skönt”, tänkte jag. Men i istället lättade han på tycket och en liten blank pöl smyckade köksgolvet. Jag insåg att det var mitt fel. En sak är alltid säker med den hunden. Han kissar garanterat inom 5 sekunder var man än sätter ner honom efter att han har sovit, om det så vore i ett rum fyllt med hundgodis.

Arg på mig själv gick jag ut med honom, fast besluten om att inte ge. Av någon anledning satte jag ändå ner honom på kissplatsen (som han inte får lämna om han inte kissat) och riskerade att bli stående där i 40 minuter. Han kissar aldrig ute om han redan gjort det inne. När han inte såg ut att vilja kissa så tog jag ändå mod till mig och sa det magiska ordet: ”Kiss!”, och hör och häpna, den lilla hunden fattade grejen på en gång och ställde sig i position och klämde ut några få pliktdroppar. All min frustration byttes med ens till ren och skär lycka över det lätt fuktade gräset. Jag och Lasse dansade runt och tjoade tillsammans i glädje. Grannarna måste trott att jag tillslut blivit galen. När vi rullat runt i gräset sprang vi till och med bort till körsbärsträdet och åt körsbär tillsammans. Lasses favorit! Vilken härlig dag!

Det var på tiden innan internet letat sig in i varje hem. Tiden då barn hade riktiga intressen och lekte med riktiga leksaker. Lego bestod fortfarande av kvadratiska klossar och Disney gjorde tecknade filmer. Man intresserade sig för saker, bilar, fotboll, hästar eller något annat som gav livet mening. Man kunde vara helt inne i något och ta reda på allt om det. Det var ett evigt letande samlande och sparande. Men vilken fröjd!

 

Jag såg på djurdokumentärer på ”Ettan” varje vecka och längtande ihjäl sig efter nästa nummer av Kamratposten, bara för att kunna lägga vantarna på ännu en djuraffisch att drapera väggen med. Det var då jag fortfarande delade prenumerationen med storasyrran så jag fick bara affischen från vartannat nummer.

 

Det är fascinerande hur vissa människor lyckats behålla barnaglädjen. Som om de konserverat känslor och beteenden för att ta med barndomens gobitar in i vuxenlivet. Det låter kanske inte så positivt när man väl tänker efter, och för vissa är det inte det heller. Det hade ju varit en sak om man fortfarande blev hjärtligt glad varje gång man fick glass men en del människor tar det mycket längre. De fastnar inte bara i en känsla eller ett beteende utan stannar delvis av i delar av sin utveckling. Ta verkstads-, och byggubbar till exempel. De verkar fortfarande sitta där på fredagarna och vänta på nästa nummer av någon favorittidning för att kunna bekläda arbetsplatsens väggar. Utifrån de nakna damerna som utgör motivet märker man tydligt att konserveringen fullbordades någon gång innan de fyllde 16. Men värst är det ändå med bönderna. De måste ha fastnat långt innan de kom in i puberteten. De håller på precis som jag gjorde när jag var tio. Vart man än tittar i ladugården så sitter det djuraffisher, till och med i taket. Men det sjukaste är ändå motiven! De med kor på är väl ganska lättbegripliga, men de andra… För varje koaffisch finns nämligen minst 4 med flugor. Var bönderna plockat upp detta sjuka intresse för insekter kan nog inte förklaras med mindre än en traumatisk barndom. Bönder är verkligen släktet utan smak!

 

Här om dagen åkte jag Lasse och frugan på utflykt. Tanken var att bussträna Lasse så vi valde att åka till Gamla Uppsala. Han gillade såklart inte att åka buss, men han var ändå förvånansvärt lugn med tanke på hur hetsig han blir när han åker bil. Efter att vi sprungit på kungagravarna och skällt ut några tyska turister var det dags för höjdpunkten: Att gå på Café.

 

Du kanske läste om hur min lilla valp lärde mig hur man sa ”korv” på hundspråk. Man sätter rumpan i backen och ser förväntansfull ut. Lasse insåg ganska snart att detta inte riktigt fungerade när jag kom på att han överlistat mig. Men hunden är inte dum. För någon dag sedan fick jag vara med om en liknande upplevelse.

 

Lasse är smart, så enkelt är det. Han fattar sitt, ligg kom och alla andra ord jag lärt honom inom loppet av tio minuter. Därför kan man ju fråga sig varför potträning och rums renhet ska vara så svårt med den lilla lundehunden. Det finns ju de som lyckas få hunden rumsren till när den fyller 12 veckor. Därför gav jag mig den på att jag skulle lyckas få honom rumsren fort trots att lundehunden anses vara svår att få rumsren. Jag viste att 12 veckor var att hoppas på alldeles för mycket och jag hade ingen aning om hur lång tid som var rimligt att förvänta sig, men för att lyckas har jag i alla fall varit nitisk.

 

Vi körde på strategin att först lära oss de ”signaler” han gör innan han ska kissa. Det var enkelt. Han sniffar runt lite i rummet och i samma ögonblick som han sedan tittar upp kommer kisset. För att olyckor inte ska ske har han alltid någon som övervakar honom. I teorin låter det mycket enkelt men ni må tro att han är snabb! Han kan gå en meter sätta ner nosen i backen och i samma stund som man tar ett kliv mot honom, för att plocka upp honom och gå ut, kommer kisset som ett brev på posten. Så olyckor har skett. När det olyckliga händer har jag ändå varit nitisk nog att gå ut med honom varje gång för att visa var han ska kissa. Detta borde ju funka, men…

 

Det regnade massor. Lasse var ute när det började och blev ungefär lika upprörd som blöt. ”Tur”, tänkte jag, ”Lasse tycker inte heller om att vara ute i regnet, vi går in”. Det gjorde vi också. Det var bara det att jag en stund senare såg hur den där lilla söta nosen satte kurs mot backen och som på reflex tog jag hunden under armen, gick ut så han fick kissa. Fort gick det, och sen var vi inne igen. ”Skönt” tänkte jag ”att han inte tog så mycket tid på sig att uträtta sina ärenden”. Det var tid för Lasse att sova så jag och frugan satte oss och såg film i tron om att han skulle somna. Men riktigt så enkelt var det inte. Bara efter några minuter svansade Lasse iväg och jag såg hur nosen sökte sig fram över golvet. Väl medveten om att hundar använder nosen till fler saker än att hitta bra kisställen oroade jag mig inte så mycket. Dessutom hade han ju just varit ute. Men där fick jag. Det hamnade en liten pöl på golvet och ut for både jag och hunden för att se efter var man egentligen borde kissa. Dessvärre var inte Lasse ett dugg intresserad av att göra det. Han ville hellre se efter hur kattbajs luktade i regn. Jag lät honom hållas i fem minuter innan vi dyngsura återvände in i värmen. Men just som vi kom in drog Lasse sig till minnes hur ”kissnödig” han verkligen var och levererade därför en pytteliten pöl på matrumsgolvet. ”Hur mycket kiss kan en liten hund bära på egentligen”, muttrade jag för mig själv när vi åter igen gick ut för att rätta till misstaget. Till min förvåning upprepades denna ritual var gång vi kom in. Inte förr än fjärde gången insåg jag att det var jag som skapat detta kissmonster. För på samma sätt som en hund kan lära sig att ringa på en klocka för att få gå ut och kissa, hade Lasse lärt sig att kissar man på golvet får man gå ut och leta kattbajs. Han hade helt enkelt lärt mig att blint lyda kommandot ”Kiss” som alltså betyder ”Bär ut mig nu! Jag är uttråkad”.

 

Jag var något frustrerad den kvällen! Grubblade mycket över vad som gått snett, hur det kunde bli så, trots att jag följt alla tips kring potträning jag läst. Jag drog mig då till minnes en sak jag läst. Det var någon som föreslog att man ska hålla valpen på en avgränsad plats tills den gör ifrån sig. Jag prövade denna metod med Lasse när han var 9 veckor. Men det var innan Lasse förstått att man inte kan springa ifrån kopplet, vilket ledet till att han tog sats och sprang allt han hade för att komma där ifrån. Mitt pappahjärta tålde inte riktigt att se på när han till synes försökte bryta nacken på sig själv. Hur som helst beslutade jag mig för att ge metoden ett till försök.

 

Sagt och gjort. Jag intalade mig att jag har hela dagen på mig och sen satte vi igång. Första gången tog det ca 40 minuter av enträget slit innan han insåg att det ena han kan göra för att ta sig från kissplatsen är att kissa. Nästa gång gick det på 30 minuter och sen började han fatta grejen. Idag, d.v.s. en dag senare kissar han direkt. Jag måste dock tillägga att jag idag varit mer taktisk när det gäller tidpunkter för kisseriet, så morgondagen kan lika väl bestå av flera 30minuters pass av stirrande på okissad hund.

 

Slutsatsen av dessa två inlägg, som handlat om hur jag blivit överlistad av min hund, får bli att det både finns fördelar och nackdelar att ha en kvicktänkt hund. Det är lätt att lära honom saker snabbt men han kan också snabbt lära sig att utnyttja systemet. Men både jag och frugan älskar honom för det.

I morse blev jag mycket förvånad när en tjej gick förbi och Lasse använde sin röst! Han Skällde faktiskt! Det som är mest anmärkningsvärt är kanske inte att han skällde, snarare så har jag upptäckt mönstret. De hela sju gånger han har skällt sedan han kom till oss har (förutom de gånger han markerade att han var rätt för katterna den andra(?) dagen) uteslutande varit på morgonen. Oftast den första men också andra gången han har fått gå ut. Jag kan inte låta bli att dra slutsatsen att han har dåligt morgonhumör. Tur att man inte är biologisk förälder, då kan ju ingen skylla på att han fått det från mig.

 

Med skrattblandad förskräckelse upptäcktes idag även att Lasse snarkar! Jag som var så nöjd med att ha hittat en fru som sover tyst och så skaffar man husdjur som snarkar. Typiskt!

Märk väl att det är min sida av sängen som alla okuperat. Förstår inte riktigt vad som är rättvist med det?

 

För övrigt kan stolt hundpappa rapportera att Lasse nu för första gånget träffat en hund nos mot nos, utan morr och utan skall! Han var till och med nyfiken! Dessutom har han jättefint gått på prommenad brevid en mycket traffikerad väg, utan att vara det minsta nervös! Sa jag att jag var stolt?