Lasse fyllde 12 veckor igår, jag hade tänkt att skriva ett inlägg då men det hade varit orättvist mot honom att skriva om gårdagens alla kisskattastrofer och nederlag med potträningen. Egentligen är han ju en exemplarisk valp! Han lyssnar på vad man säger, sover hela natten till klockan 8 och följer snällt med på promenader. Dessutom kommer han på Inkallning, om han inte hittat kattbajs eller något annat lika gott. Man har helt enkelt inte rätt att klaga. Jag vet de som har det mycket mer kämpigt med sina valpar.
Han är onekligen en naturlig del av familjen nu. Det är skönt att man börjat få lite rutin på det här med att ha hund. Från början var det lika jobbigt som det var roligt, men nu överväger det roliga! Han kan till och med hålla sig från att kissa inne så länge han har något annat att göra. Han har dubblerat tiden han kan vara inne mellan rastningarna. Vi är uppe i ca en och en halv timme (ibland upp till tre timmar!). Jag måste å andra sidan erkänna att det numera även tar dubbelt så lång tid ute innan han kommer ihåg att han är kissnödig. Så det finns onekligen mycket kvar att jobba på, men jag är ändå otroligt glad över den här första tiden med allt vad den inneburit.

Det är betryggande att Lasse nu fått sin tolvveckorsspruta. Trots att risken för valpsmitta är minimal så har det ändå varit ett litet orosmoment. Så nu kan man börja socialiseringen på allvar.

Sommaren har gått så fort och snart ska jag dra igång med min sista praktik. Praktiken kommer att vara på en mjölkgård utanför Uppsala, så jag kommer inte behöva lämna fru och barn denna gång. Det är till och med cykelavstånd dit. Ingen är gladare än jag över det. Okej då! Kanske min underbara fru!