Språkförbistringen är ett intressant fenomen. Tänk vad tråkig världen hade varit utan den. Världen hade nog rent av varit fattig! Framförallt hade alla språkvetenskapliga professorer varit fattiga, för ingen hade funnit någon anledning att finansiera deras arbete.
Men nu har den gått får långt! Jag satt idag vid matbordet med tre helt vanliga killar som helt plötsligt började prata ett språk jag aldrig hade hört. Till en början verkade det som om de var medlemmar i någon skum sekt eller kanske något hemligt sällskap med tydligt ockulta inslag. Men efter många minuter av intensivt lyssnande insåg jag att de fortfarande pratade svenska. Det gick knappt att utskilja ett enda ord. När det gått säkert en kvart förstod jag så pass mycket av samtalet att jag insåg att de måste prata om tyska och amerikanska superagenter. Efter en lång stund avbryter sig en av killarna och vänder sig mot mig och frågar:

”Är det intressant?”
”Jo” svarade jag, ”Men jag måste erkänna att jag inte ens förstår hälften av det ni säger”.
”Du kommer snart in i det! Man lär sig ganska snabbt när man håller på med traktorer” svarade han uppmuntrande.

Jag kunde svurit på att ”Deutz Fahr 007” var en tysk superagent.