Vi norrlänningar har alltid sådana givna samtalsämnen. I nya sammanhang har man aldrig lite att prata om! Man kan alltid liva upp ett dött samtal med lite Snö. Just det, Snö! Och inte lite heller! Helst vill folk höra om ”Vargavintern” uppe i Lule med fyra meter djup snö och åtta meter snövallar – eller var det inte 10!? Så även denna gång. Jag riktigt kände hur isbjörnarna flåsade mig i nacken när jag satt där vid fikabordet efter rundturen i ladugården. Snöstormarna från istiden vällde in i fikarummet och snöhaglet var nog ett mycket bättre samtalsämne än att uppehålla sig kring de fantastiskt söta och varma smågrisarna vi fått klappa tidigare under förmiddagen. Nej, här ska man vara iskall och manlig för lite ”kallprat” kan alltid bryta isen kring en sörlännings hjärta.

– Jå… ni vet… Förra veckan nä ja va me Tord upp i stugan hanns. Vi skulle bara fälla varsin fura. Men nä vi högg skakade marken så att lavinen släppte från fjälle och brakade ner mot stugan. Ja hoppa på skot’n, men så när jag fått igång na’ gick rämmen. Så ja sprang ikapp en älg och slängde mig upp på’n. J*VLAR vad det bar iväg! Ja hann nätt och jämt undan men Tord blev begravd under snön. Det var säkert 15 meter tjockt och det tog mig en timma att gräva upp honom och stugan. Ja hade nämligen ingen spade. Men ja sa till Tord att ”Man ska int klaga! För man ska va gla att man int bo i Fjållträsk. Där har dom snökaos hela vintern!