Nu sitter jag äntligen på tåget till Linköping! Denna vecka har varit som ett riktigt långdraget plåsterryck. När jag slutat jobbet i söndags hade jag på känn att denna vecka inte riktigt skulle gå som planerat. Jag hade planerat flytten in i minsta detalj för att allt skulle klaffa rätt och inget fick gå snett. Det var nämligen en relativt tajt tidsplan. Men inte orealistisk. På måndag kväll ringer min kollega och berättar att han fått magsjuka och jag sitter där och hoppas att jag för allt i världen inte ska drabbas av samma sak trots att vi jobbat nära varandra hela sista dagen på jobbet. Men såklart drabbade det mig mitt i flyttstöket!
Jag var sjuk nästan hela tisdagen och onsdagen. Man kan väl säga att det fuckade upp det mesta med tanke på att flyttlasset skulle gå på torsdagen. Min älskade fru fick slita som en bunden get för att hinna med allt. Trots allt gick det ganska bra men när den fruktade torsdagen kom sprack vårt tidsschema rätt hårt i alla fall.
Planen var att vi skulle hyra en liten transportbil och köra ner till Uppsala under dagen. Vi hade tänkt komma iväg vid klockan ett men inte förr än halv fem hade vi ätit lunch efter den oändliga lastningen/städningen.
Ganska ofta undrar jag och om jag och min fru är helt kloka. Oftast blir svaret nej på den frågan och så även denna gång. Vi satte oss alltså och körde hela natten och var inte framme förr än klockan 05:00. Detta trots att jag sovit kassast i världen hela veckan p.g.a. sjukdom och mycket sena nätter. Jag har troligen över en veckas sömnskuld men på något konstigt sätt lyckades jag köra genom halva Sverige utan att ha ihjäl någon av familjens medlemmar.
Det är ju inte drömmen direkt – 900km av kompakt mörker, halka och intensiv snörök – men när vi rullade in i Uppsala kan jag svära på att jag såg hur det rann både mjölk och honung i Fyrisån. Man liksom fick en viss förståelse för hur Josua och hanns folk måste känt när de korsat Jordan.
Det var dock en mycket snabb lättnad. Vi var nämligen tvungna att lämna tillbaka bilen innan klockan nio. Så det var bara att bära in de 6,7m3 bly vi riskerat våra liv för på de svenska landsvägarna under de senaste tolv timmarna.
Ibland tror jag att man måste utsätta sig för galna saker för att uppskatta det lilla i livet.
Det är en obeskrivlig känsla som uppstår när man efter drygt 24 timmar av slit tillslut får lägga sig på bäddmadrassen på ett golv bredvid den man älskar och bara tänka ”Äntligen! Vi klarade det…”.