Nu har jag äntligen tagit mig så långt i utbildningen att det är dags att få fara på praktik. Jag har åkt en halv dag, glömt minas skor på tåget och träffat trevligt nytt folk. Ni förstår säker vilken nivå av upprymdhet jag befinner mig i.

Jag befinner mig således i Skåne på en jättefin gård utan moderna onödigheter. Här finns allt en bondwanabe kan drömma om. Alla ovanliga sorters kor som man kan namnet på, typ rödkulla och fjällko och en del andra som jag knappt hade hört talas om. Dessutom finns här många olika lantras höns, påfåglar, kalkoner, vaktlar, två sorters lantras får, lantras getter och jättefina ankor (säkert också lantraser). Detta är bara vad jag hunnit se idag så det finns säkert mer.

För dig som inte är bekant med lantrasbegreppet kan jag kort förklara att det är gamla lokala raser som uppkommit i olika delar av landet. Dessa är anpassade till de lokala förhållanden och lämpar sig därför bra för den lilla gården. De flesta av alla lantraser är idag hotade av dagens industriraser p.g.a. att de nya hårdavlade raserna helt enkelt producerar mer. Lantrasernas goda egenskaper är oftast inte att de producerar enormt bra utan istället är de härdiga, kan hitta föda på karga betesmarker osv. De helt enkelt klarar sig under sämre förhållanden. Då detta inte lämpar sig för ett högproduktivt jordbruk där produktionsnivån är det allra viktigaste har de flesta lantbruk idag förkastat lantraserna till fördel för de nya raserna och därmed är de flesta lantraserna utrotningshotade. Därför är det särskilt intressant att vara på en gård som i princip bara har lantraser. Jag kommer att vara här i fyra veckor så det kommer fler uppdateringar om detta.

Till sist vill jag skicka en liten hälsning till min fru. Här är vad som händer om man försöker parata med en kalkon på kalkonspråk: