Det sägs att man aldrig ska åka det sista åket. Enligt sägnen är det nämligen under sista åket som de flesta skidolyckor inträffar. Likaledes ska man åka hem när festen är som bäst och sluta medan det är som roligast. Allt i enlighet med pessimismens lagar som lär oss att allt bara kan bli sämre. Tro mig. Detta gäller även får!

Igår var det sista dagen med fårklippning. Jag hade bara sex kvar att klippa så det var en enkel uppgift att hinna med. När man haft en vecka på sig att öva (bort set från några dagars sjukdom) börjar klippandet flyta på ganska bra. Fårets yttre anatomi börjar liksom sitta i händerna och tekniken för hur man ska klippa på ett effektivt sätt är utarbetad. Därför såg jag fram emot uppgiften. Alla sex fåren klippte sig själv och allt gick som en dans. När allt var klart kom vi emellertid på att det stod en liten rufsig bagge i hörnet som ivrigt väntade i sin lilla inhägnad på att få komma ut på sitt första sommarbete. Förslaget från min handledare löd ”Petter, du kan ju ta honom också medan du ändå håller på”. Jag som aldrig drar mig från att övergöra något tog mig raskt an uppgiften.



Det tog mig inte många minuter innan jag fick äta upp det. Baggen var för liten för att spänna fast i klippbordet så han stod inte still för fem öre. I samma ögonblick som jag satte skäret i ullen körde jag fast. Det visade sig att han hade en läderliknande matta som satt klistrad mot huden vilket gjorde att det var näst intill omöjligt att komma mellan med skäret. Den enda lösningen var att millimeter för millimeter lirka fram klipparen över det stackars djurets ömma skinn. Lössen som orsakat mattan hade fortfarande fest där under när jag kom och avbröt det roliga. Inte heller de hade lärt sig att man ska åka hem när det är som roligast.

En liknande läxa fick jag lära mig när jag efter ca två timmar äntligen hade karvat bort all ull från nästan hela baggen. Jag hade bara området runt hanns lilla vän på undersidan kvar. Jag behöver knappast berätta hur gärna man undviker att köra in skäret från en rasande klippmaskin i hans ömtåliga familjelycka. Så ni kan tro att jag försökte vara försiktig trots galenskapen som smög sig på…

Resultatet blev mycket bra om jag får säga det själv. Inget får i besättningen var så noggrant klippt som han och jag tror att det enda får som fått mer uppmärksamhet är Dolly. Men för det fick han betala två timmar av sitt liv och ett fint skärsår i mellangården…

…och jag som var så stolt över att jag inte skadat någon under hela veckan.