Tillbaka efter lovet. Eller tillbaka efter distansveckan som det så fint heter på YH-språk (som för att ge intrycket att alla studenter på yrkeshögskola pluggar jämt). I varje fall är jag tillbaka och ser fram emot imorgon när jag ska vara med smågrisarna hela dagen.

Precis när jag kom hem så insåg jag att jag inte hade någon mat i kylen. Klockan avslöjade att det var 10 min kvar till dess att närbutiken stängde så jag fick rusa dit och handla det viktigaste. Vid kassan insåg jag emellertid att jag handlat för snabbt. I korgen låg nämligen bröd men inget pålägg. Jag sprang därför tillbaka och tog det första pålägg jag såg. Tillbaks i kassan insåg jag att jag nu skulle få återse min barndoms favoritpålägg. Därför var det med viss entusiasm jag smetade på det gula messmöret på mina nyköpta smörgåsar. Det var svårt att inte skratta åt de bilder som passerade mitt minne när jag tänkte tillbaka på hur denna ritual brukade gå till när jag var yngre.

 

Vid frukostbordet satt oftast hela familjen samlad så det var tvungen att ske diskret. Mamma var såklart farligast för hon satt närmast. Det var dessutom hon som oftast avstyrde mina centimetertjocka lager med messmör. Då detta hänt ett ganska stort antal gånger var hon ofta på sin vakt. Det hon inte visste var att jag var smartare…

Jag fick idén när mamma hade bakat sin fantastiska farinlimpa. Denna hade ibland stora kratrar eller rent av hål i sig till följd av jäsningsprocessen och jag kom på mig själv med att alltid ta de brödskivor med störst hål. Ju större hål man har i bröden desto mer pålägg kan man trycka ner utan att det syntes på höjden. Till en början var jag bara tillsynes omotiverat hårdhänt med smörgåsarna så att min tumme bildade stora kratrar som lätt kunde döljas med en generös mängd messmör. Det hela slutade med att jag systematiskt satt och tryckte ihop hela den mjuka delen av brödet så fort alla vid bordet tittade bort och sedan fyllde det upp till kanten med pålägg.

Jag är inte säker, men jag tror att mamma aldrig genomskådade tricket. Men när jag såhär femton år senare återigen sätter tänderna i en messmörssmörgås så inser jag varför jag inte ätit det på så länge. Med så pass hög messmörskonsumtion är det inte konstigt att jag förätit mig.