Är det inte skönt att man idag kan mäta nästan allt? Vi mäter allt mellan intelligens, framgång, stress, lycka, fettprocent och skönhet. Framgång mäts i kronor och ören, stress mäts i antal timmar förlorad sömn, lycka mäts i hur många promille alkohol man har i blodet. Att skönhet står i direkt relation till fettprocent och antal tusenlappar investerade i modeindustrins produkter är knappast en nyhet. En persons kunskap mäts enkelt genom att denne skriver ner allt den lärt sig under föregående kväll på ett papper. Pappret bedöms sedan och slängs bort och kvar finns varken kunskap eller färdighet men resultatet gick i alla fall att mäta. Till och med en persons kompetens går att avgöra utifrån den papperslapp hon fick när hon slutade skolan.

Att kärleken mellan barn och förälder enkelt kan mätas i antalet julklappar och födelsedagspresenter är väll inte så konstigt? Mamma hinner ju aldrig visa kärlek på annat sätt för att hon jobbar så mycket. Ingen klandrar henne! Hon måste ju försörja familjen. Man måste ha råd med en fabriksny bil, 50-tums TV och hemmabiopaket. Dessutom ska det finnas kulor kvar för att finansiera kärleken under granen.

Gör detta oss lyckliga? Är det en trygghet för oss och andra att vi kan mäta allt. Att vi alltid kan mäta hur bra eller dåliga vi är? Att vi ständigt kan jämföra oss med andra? Att vi aldrig får känna oss nöjda med det vi presterat utan alltid ska pressa våra siffror, betyg eller resultat ett snäpp längre. Vi måste ju bli lite mer eftertraktade, lite mer dugliga och lite mer lyckade.

Vad händer om man inte alltid vill välja det mest ekonomiskt fördelaktiga alternativet? Om man inte vill vara föremål för andras värderingar eller inte delar åsikten att allt som kan skrivas med siffror är sant? Blir man svår att greppa bara för att man inte ens prestationen går att mäta i kilo, kronor eller procent? Om vi är vad vi presterar så blir nog svaret ”Ja” på den frågan.
Jag kanske värderar andra saker högre än det som faktiskt är mätbart. En dag med familjen, en liten blöt nos i ansiktet när man vaknar på morgonen eller att ha ett arbete som jag trivs med men som inte går att tjäna pengar på. Vinningen av dessa saker är svår att mäta i siffror, det går inte att få betyg i och framförallt går det inte att köpa en bil för det. Men jag tillhör de människor som anser att livet är mer än att äta, jobba konsumera och sova. Att hävda detta i en värld där du är vad du presterar, det är provocerande!