Att bo och vistas i Östergötland är en trevlig upplevelse för en språkintresserad person som jag. Man har hur som helst aldrig tråkigt. Här hittar man ständigt nya uttryck som för det mesta är tämligen roande. Här ”går vi på taoa” för att lätta på trycket, vi ”plockar dän ett” när vi förflyttar ett föremål från sin nuvarande plats och här stöter vi på kor som är ”ämliga”. En ämlig ko är en ko som är lite krasslig och vek och därför utan närmre förklaring skickas till slakt. En svensk mjölkko lever i snitt lite drygt 60 månader och hinner vara en aktiv mjölkproducent i ca hälften av sin livstid. Det är ganska precis så lång tid att hon hinner tjäna in sin livstids kostnader för uppfödning, mat och logi. Detta är inte en så speciellt upplyftande tanke. Förr i tiden kunde en ko leva bra mycket längre. Beroende på hur långt bakåt i tiden man är villig att gå så kunde korna bli 4 gånger så gamla. Om termen ”Sönderavlad” är på sin plats eller inte överlåter jag till dig som läsare att bedöma, men man undrar ju vad som har hänt för att åstadkomma denna drastiska förändring?

Att dagens kor är avlade för maximal mjölkproduktion vet nod de flesta. Men jag vill lekmannamässigt ställa frågan om detta automatiskt innebär att man har avlat för maximal lönsamhet? Har man inte stirrat sig blind på mjölkningsstatistiken när en kos livslängd knappt överskrider hennes intjäninstid? Borde man inte räkna en kos mjölkmängd utslaget på det antal år hon lever istället för liter per produktionsår? Är hon bara aktiv mjölkproducent i hälften av sitt liv så halveras ju den totala mjölkmängden om man slår ut det på hennes totala livslängd. Vems som helst förstår ju att om man har kor som bara orkar leva en tredjedel av sina liv leder det till att man måste förda upp tre gånger så många nya djur för att täcka upp för de uttjänta. I mina öron låter det som om man då har tre gånger så höga uppfödningskostnader.

Bild:Fjällko 

Till detta måste man räkna att en lågmjölkande och ursprunglig ko som till exempel fjällko ger mer innehållsrik mjölk. Som resultat av detta får man dubbelt så mycket ost per liter mjölk från en fjällko som av de hårt avlade raserna som används i konventionell mjölkproduktion. I klarspråk betyder det att man har avlat fram en ko som mjölkar jättemycket utspädd mjölk. Det finns garanterat många som har räknat på detta och kommit fram till att det mest lönsamma är att ha kor med jättestora juver som mjölkar så pass mycket vattning mjölk under den första delen av sitt liv att hon redan efter 2-3 mjölkningsperioder blir ämlig och skickas på slakt. Visst köper jag att det kanske anses vara det mest lönsamma. Men är det inte något brunt den ekvationen? Fast man ska väl inte känna efter så mycket. Man får ju i alla fall bra mjölkningsstatistik.