Jag är glad över att vara en sådan person som tinar upp med våren. Att man känner hur de dyngsura gräsfläckarnas grönbruna uppsyn liksom värmer ens frusna hjärta så att våren lossnar inombords. Idag var jag så fånigt lycklig över detta så jag var tvungen att kommentera det. ”Vad skönt att det är vår nu” sade jag glatt. Vid uttalandet möttes jag av stirrande blickar som om jag varit Ronja rövardotter uppstånden ifrån det döda. Jag kände på något sätt att jag var tvungen att förklara mig. ”Jag menar… där jag kommer ifrån ligger snön kvar till i maj… så för oss norrlänningar är detta vår.” Det kändes som om de förstod vad jag menade, för de vände bort sina blickar. Men det kanske bara markerade att en kulturkrock just ägt rum. Jag får ge Einstein rätt, allt är väl relativt i förhållande till var man kommer ifrån.

På vägen hem hittade jag i varje fall en som verkligen förstod mig. Denna lilla krabat hade minsann bestämt sig för att det är vår.